Recension
Baxter, RayLand
Wide awake
(ATO/Border)

Det finns en logik i Rayland Baxters produktion som gör gällande att varje studiogiv följs av en EP med avskalade omskrivningar av moderalbumets sånger – det är något att se fram emot, ty »Wide awake« hade tjänat på ett mer sparsmakat formspråk.

Liksom senaste föregångaren förlorar sig också album nummer tre stundtals i ett slags övermäktig glättighet. Det berövar inte sångerna dess beständighet, men utgör ändå en distraktion som förtar den omedelbarhet som bor i Rayland Baxters i övrigt otvungna komponerande.

Någonstans i landet mellan Paul Simon och Randy Newman formulerar artisten sinnrika sånger som balanserar djupt allvar med listig humor och urstarkt melodisinne. Som bäst låter det i syrliga sociala kommentarerna »Strange american dream« och »79 shiny revolvers«, elektriska urladdningen »Amelia Baker«, och avslutande »Let it all go, man«.

Det är sånger där Baxter finner fin balans i musikalisk beständighet och rent muskelflexande, synd bara att det sker alltför sällan.

Tidigare publicerad på: www.markandersson.se

/Mark Andersson