Jag är väl inte först med det. Men det ges ut en mängd ny och bra musik med svenska artister. Oavsett om det är elektroniskt, americana, pop, hip-hop eller någon annan musikstil. Har Sverige någonsin tidigare haft både en sådan fantastisk bredd och kraftig topp på artister och musikutbud som nu?

Willy Clay Band var för mig mycket av en föregångare när det gäller det nya svenska »musikundret«. De var tidiga att lyfta sin typ av musik till höjder som inget annat nordiskt band gjort inom det vi så gärna vill inordna under »americana«-begreppet.

Nu har Willy Clay-mannen och Kirunabon Tony Björkenvall slagit sig ihop med Markus Fagervall. Just det, han som vann »Idol« för ett antal år sedan och som sedan drog sig undan rampljuset när inspirationen inte till fullo infann sig.

Det verkar ha fungerat direkt mellan norrbottningarna Tony Björkenvall och Markus Fagervall. Nu släpps deras debutskiva, ett album där deras röster är helt i fokus. De satte sig i Markus mammas husvagn i Luleå i två dagar och skrev låtar ihop. Förra året ägnades åt att spela in »The Silence« med producenten Freddy Holm.

Musiken är harmonisk, vackra akustiska gitarrer och andra stränginstrument samt Markus och Tonys vackert sammanvävda röster. Det märks att de båda är vana solosångare - samtidigt hittar de samstämmighet och kompletterar och lutar sig mot varandras röster. De är två låtskrivare med väldigt olika musikaliska karriärer men där Tonys countryinfluenser gifter sig väl med Markus mer moderna musikstil och sätt att sjunga.

Singeln »Oh My Love«, titellåten och »I Can´t Lose You Know« borde alla kunna toppa både analoga och digitala listor. Men mest gillar jag »Ambitions« där ljudbilden blir helt komplett och deras röster kompletterar varandra till 100 %. Visst tänker man på både Everly Brothers, Simon & Garfunkel och Kings Of Convenience.