Lost in the Blåst
Linus and the Losers
Gone
(Butchers Records)

Det tog tretton år att färdigställa Linus majestätiska återkomst som skivartist. Den extremt långa inspelningstiden, mellan 1994 och 2007, berodde på att han saknade skivkontrakt och var helt hänvisad till positivt inställda medmusiker, tekniker, mixare och andra i sitt kontaktnät.

Med ett låtmaterial så starkt som det Linus presenterar på »Gone«” borde skivbolagen stått i kö för att få skriva kontrakt med honom. Karln rör sig helt obehindrat mellan rock-, pop- och countrymusikens olika genrer på ett sätt som är unikt. Så här naturligt kan man bara förhålla sig till sin musik om man har satsat allt, tjugofyra timmar om dygnet, varje dag, varje vecka, varje månad - år ut och år in.

Det är ingen tröttsam nostalgiker som gör comeback. Nej, Linus ÄR musik. Hans historia är den amerikanska rotmusikens historia och hans kunskaper om den musik han utövar har han tillskansat sig genom att leva den. Linus är den enda musiker boende i Sverige som på plats både upplevt och varit aktiv på Chicagos bluesscen i början på sextiotalet och i San Franciscos psykedeliska musikliv under senare delen av sextiotalet.

Kort sagt, Linus är på riktigt.

Det som gör »Gone«” till en så levande skiva är den häpnadsväckande spännvidden i materialet, som hålls samman och blir homogent av Linus övertygelse att allt hör ihop. Han förvaltar sina erfarenheter, inte genom att kopiera utan genom att ta till vara det bästa ur all musik han konsumerat. Hur förklarar man annars alla de länkar man tycker sig uppfatta och ana.

Från de inledande Roky Erickson-liknande demonerna i »Let The Night Come« kastas man i »Holy Matrimony«, »Plastic Jesus« och »Who´s Gonna Foot The Bill?« rakt in i ett skråligt honky tonk och därifrån är vägen inte lång till den svängiga engelska pubrocken i »Angel In Black«.

En mild bris av Dylans »Blonde On Blonde«” nuddar en med »O.T.S.S. (Only The Strong Survive)« till skillnad mot skallerorms-rock´n´rollen som hugger allt vad den kan i »Mean Motherfucker«.

I »Helping Friend« och »Blues For Everyone« stiger den sofistikerade bluesmannen fram, medan »Call Me Papa« nästan framkallar obehag. Hur ung är egentligen flickan kan jag inte låta bli att tänka. En förnimmelse som skickligt understryks av Stevie Klassons känsliga dobrospel. Obehaget förvinner med »Hands Full« som är countryrock såsom Long Riders lät i sina bästa ögonblick. Och på ännu bättre humör blir man av Mink DeVille-pastischen »2 Blocks from ´De Line´«. I den är det bara kastanjetterna som saknas för att fullborda New York-romantikern Willy DeVilles klassiska ljudbild.

Trots att »Gone« bara består av höjdpunkter, och ribban är satt högt, är ändå »For Janis (Pearl)« det absolut starkaste kortet. Jag föreställer mig att det var precis så här The Wedge - där Linus ingick - lät i San Francisco 1967 med sin, enligt Linus, »mix av psykedelia och folkrock. Inte riktigt flower power, men med den känslan i alla fall.« En fantastiskt vacker hyllning till en av den tidens stora personligheter och med ett magnifikt gitarrsolo av Stevie Klasson.

www.youtube.com/watch?v=5HfL8_wIdYU

Av alla medverkande förtjänar slitvargen Klasson ett alldeles speciellt omnämnande. I egenskap av producent har han tagit ett stort ansvar för att inspelningarna blivit färdiggjorda och resultatet så lysande.

Det är en skam att »Gone« saknar distribution och jag känner medlidande med alla er som går miste om Linus & The Losers storslagna återkomst, ty »Gone« är en framtida svensk klassiker. Tro mig!

Hela historien om Linus händelserika liv som musiker finns att läsa på

raisedonrecords.blogspot.se/

Den som är intresserad av att köpa »Gone« respektive »Ghost Of The Future«, vilken är Linus and the Losers senaste cd-album, kan kontakta mig på följande emailadress: Raisedonrecords@hotmail.se Priset är 125 kr per skiva, inklusive porto.

/Per Magnusson

Skriv en egen Lost in the Blåst!