Det här är så jävla skönt. Inledande »Sonny Liston’s Blues« är en veritabel käftsmäll. Ett par kantiga The Clash-riff, en mullrande rytmsektion och så Chuck Prophets kaxiga röst; »I’m a man of few words baby / I think by now you’ve heard them all«.

Så befriande. Rock’n’roll bara, pang bom, mitt i prick och där sitter jag med kritikerglasögonen i knäna. Vad ska jag med dem till?

Tro inte att det är några märkvärdigheter det här. Vanlig simpel rockmusik är vad det är. Det är bara att åka med. Albumet spelades in i Mexico City mitt under pågående svininfluensa-hysteri. Det låg kaos i luften. Och ett organiserat kaos tycks ha rått i studion.

Men det finns vilopauser. Folk/country-färgade »What Can a Mother Do« till exempel, vaggar fram mellan en gnäggande fiddle och vän stämsång och i slidekryddade »You and Me Baby (Holding On)« gungas något slags hopp in i hopplösheten.

Men mest är det nog pang på rödbetan. »American Man« låter som ett sjuttiotalsstones frontat av Tom Petty, »Where the Hell is Henry?« är som en punkig repris på Dylanrusiga »Run Primo Run« från mästerliga albumet »No Other Love« och titelspåret är Facesboogie i storblommiga platåskor.

Rock’n’roll. Sa jag det?

Jag läser att Prophet lyssnade på bl a Dwight Twilley och Thin Lizzy när han skrev dessa låtar. Det hörs. Sjuttiotalskänslan är påtaglig. Det är falsettkörer, powerpop och gnisslande gitarrsolon; ja, bitvis rena rama Mott the Hoople-fasoner.

Men vad gör man med en inspelningsutrustning som dateras c:a 1958? Jo, man slänger förstås in en klick pomaderat femtiotal i smeten; Eddie Cochran, doo wop och shu-bi-dua-körer. Medproducenten Greg Leisz vet hur sånt där går till, antar jag, för det låter precis sådär lagom ovårdat och bedagat charmigt.

Denne reslige kaliforniapojk (är det bara jag som tycker att han påminner om Peter Stormare?) har en instinktiv känsla för smart, rak rock’n’roll som känns besläktad med filurer som Paul Westerberg eller Willie Nile. För att inte tala om Dylan à la »Highway 61«.

Men han har ju ett öppet musikaliskt sinne, den gamle Green On Red-mannen. Lika bekväm med soul, blues eller country som blodröda ballader. För den som följt honom genom hans nu nio soloalbum är det här inga nyheter. Inte heller att detta är ett alldeles utmärkt album. De brukar nämligen vara det.