Hur kunde sångerskan Annisette göra ett nytt album under gruppnamnet Savage Rose, nu när Thomas Koppel inte längre är kvar och med som kompositör och musiker? Förklaringen måste vara att Savage Rose ändå finns kvar, sjunger och spelar vidare.

Savage Rose bildades på 60-talet som ett danskt rockband och var på senare år en duo med Annisette och Thomas samt olika musiker. Musik- och sångspråken växlade: från rock över folkmusik och tillbaka till rock, texter på engelska, danska och engelska igen. Savage Rose stod inte för en specifik musikform utan för en inställning till musik och politik, till livet, människorna och världen.

Annisette håller facklan brinnande. Hon fortsätter att bära med sig och föra ut budskapet från Savage Rose.

Det första albumet efter Thomas Koppels död är ett sorgearbete, ett requiem, både för Annisette, dottern Naja Koppel och de medverkande musikerna – och för lyssnaren. Här finns en genomgående känsla av gospel och gudstjänst, oavsett om det är religiöst eller blott mänskligt. Och trots att det musikaliskt knappt alls är gospel, istället har Annisette återknutit till folkmusiktraditioner som flamenco och annan zigensk musik.

Staffan Astners högljudda elgitarr blir både en kyrkorgel och en gråterska. Palle Hjorth har den lika o- som tacksamma funktionen att med piano- och orgeltoner göra Thomas Koppel närvarande i musiken. Flavio Rodrigues är en mycket bra flamencogitarrist.

En melodi finns kvar från Thomas. De övriga har sångerskan Annisette gjort, titelsången i samarbete med dottern Naja. Hon sjunger också som hon alltid har gjort och faktiskt mer ändå: minst lika vackert, så in- och utlevelsefullt hon kan. Som för att visa hur egenartad den var och är, sången och musiken från Savage Rose, så använder Annisette sitt vibrato mer och större än någonsin.

Hon sörjer sin make: »If I could make my dream come true, then I would be right here with you.« Hon sörjer världen och dess människor: »I hear them coming, all their little hungry babies.« Hon vädjar, fortfarande naivt men trosvisst som på 60-talet: »Love is what we need.«

Recensionen har tidigare varit publicetrad i Kvällsposten