Cecilia Lindqvist fick nyligen Augustpriset för boken »Qin«.

Längst bak finns en CD. Det är lockande att först lägga den i CD-spelaren och lyssna. Men gör inte det! Börja istället med att läsa den inledande delen, som fått rubriken »En annan värld«, i Cecilia Lindqvists bok om det kinesiska musikinstrumentet qin (uttalas »chin«)...

Fast allra först måste man ju bläddra igenom denna oemotståndliga bok. Så vacker! Omslaget känns som siden när man drar med handen. Nära nog varje uppslag har illustrationer i färg och svartvitt: foton, teckningar och målningar av människor, miljöer, instrument och kinesiska noter.

Cecilia Lindqvist åkte till Kina första gången 1961. Luta kunde hon spela lite grann och nu ville hon lära sig spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta? Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor som utbrast: Nej, hon skulle studera qin!

Den som varit där på senare år kan – men ändå inte – föreställa sig livet i Peking 1961. Gråa envåningshus längs smala gränder, nästan helt nedsläckta om kvällen. Brist på mat och näring, kurskamraterna på Musikakademin gick med svullna leder.

Samtidigt fanns där – märkligt nog – ett forskningsinstitut för qin. Startat 1949, något år efter revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarnas och hovets, musikinstrument. Cecilia blev institutets enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) att träna på och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: »Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.«

När Cecilia Lindqvist övergår till att mer ingående beskriva qin (sorter och former, träslag, lackering, instrumentens inskriptioner och namn, ålderssprickorna som också har namn) är det dags att ta fram CD-skivan. Genast förflyttas lyssnaren, som rubriken sa, till en annan tid och värld.

Plink och plonk. Är det ens musik? Ja, där hörs en antydan till melodi. Men mest enstaka, spridda toner, mörkare och ljusare. En av instrumentets mästare, Guan Pinghu, spelar. Styckena har titlar som »Vårgryning«, »Åskväder« och »Vildgäss landar på stranden«. Det hörs. Det är talande toner som funderar och mediterar, tecknar stämningar och berättar historier.

Att skriva om musik som om den enbart vore musik är att förminska musiken. Cecilia Lindqvist gjorde som varje musikskribent bör göra. Hon tog med allt: traditionen, livet, poesin, samhället, människorna. Resultatet blev en unik bok med en lika kunnig som personlig skildring av instrumentet, musiken och Kina under 2000 år.

Idag börjar allt fler yngre kineser spela qin. Ska det vara tillåtet utan klassisk skolning? Får man, som jag hörde i Peking, använda en elförstärkt qin i kinesisk rockmusik?

Recensionen har tidigare varit publicerad i LO-Tidningen.