1. Coyote Brother, Coyote Brother

Årets album för alla oss som är »suckers for sad songs«.


2. The Highwoman, Electra

Supergrupper är svårt då delarna ofta tenderar att vara bättre än helheten. Exmplen är många, men det är svårt att värja sig här. Extra stilpoäng för den geniala omarbetningen av Jimmie Webbs klassiker.


3. Bruce Springsteen, Western Stars, Sony

Springsteen vänder hästen och ger sig in i Glen Campbell land. I grevens tid ändrar han sitt musikaliska uttryck vilket imponerar. Men jag kan, trots detta, inte låta bli att fundera vad Glen Campbell hade kunnat göra med det här materialet.


4. Ulf Lundell, Tranorna kommer, Parlophone/Rockhead

Lundell har tagit en handfull av de låtar som kom på den akustiska dubbeln Skisser (2018) in i studio och här lyfter det rejält musikaliskt då fler instrument tillförs. Titellåten får här ett klassiskt Lundellskt arrangemang.


5. Buddy & Juli Miller, Breakdown on 20th Ave South, New West

Egentligen borde det stå Julie & Buddy Miller då det är hustrun som skrivit alla låtarna. Ett album som växer och fortsätter att växa.


[b]6. E.s.t, Live in Gothenburg, ACT Music

Vackert, gripande och alldeles nödvändig lyssning.


7. Martha L. Healy, Keep the Flame Alight, Frog Eye Records

En sommarplåga i min spelare (CD-spelare alltså). Stilsäker debut av en artist jag hoppas få höra mer av.


8. Tom Russell, October in the Railroad Earth, Proper Records

Russsells bästa på flera år. »T-Bone Steak and Spanish Vine« är stor berättarkonst.


9. Leaf Rapids, Citizen Alien, Coax Records

Ett imponerande album från makarna Keri och Devin Latimer där låtarna bygger Keri Latimers släkthistoria. Kanske årets mest positiva överraskning.


10. Amy Goddard, Always a Deamer, amygoddardmusic

Övertygande tolkningar av the late great John Stewarts fatabur.

RETRO

Elvis Presley, Elvis Live 1969, RCA Legacy

Elvis återkomst till scenen sommaren 1969 kan sägas vara sista steget i den trestegsraket för den återupprättelse so startade sommaren 1968 med inspelningen av det som i dag kallas The Comeback Special och fortsatte med de klassiska inspelningarna hos Chips Moman i Memphis. RCA började spela in vecka två av de fyra kontrakterade veckorna på Hotel International i Las Vegas.

Nu ger Sony ut 11 av showerna på lika många CD. Frågan varje sansad människa ställer sig behöver någon verkligen 11 närmast identiskt lika shower? Svaret blir naturligtvis ja. Vi får här möta en närmast övertänd Elvis med ett material hämtat från hela sin karriär kryddat med, ska vi säga en mer mogen repertoar, han var ju trots allt 34 år och erkände att han inte längre kände sig bekväm med »crazy kid stuff« som »Hound Dog« och »Teddy Bear«. Hur det gick sedan vet vi: De två följande säsongerna på International höll fortfarande Elvis intresse uppe, men Elvis var också en artist som behövde utmaningar. När de uteblev och Las Vegas blev rutin falnade också lågan. Om detta har det skrivits böcker om, men så bra som han var när han beträdde scenen i Las Vegas sommaren 1969 blev gick inte att upprepa. Elvis studioinspelningar är dock en helt annan diskussion där hans relevans höll i sig ända till slutet. Tro inget annat.

Måste också nämna Elvis ömsinta introduktion av en viss Thomas Jones som finns i publiken, »Our old town sure don´t look the same Thomas«. Gåshudsvarning.