Rolling Rootsy Revue
Mosebacke

Klockan i Katarina har just slagit två när Ellen Sundberg öppnar Rolling Rootsy Revue på Mosebacke i Stockholm. Det har varit höst, 14 grader och regn, men Sundberg skingrar molnskyarna. Ellen Sundberg lägger ett koncentrerat stilla vemod över Söderplatån när hon och bandet ger oss Black Raven och Worthy of Love och jag kan inte svära på att det är under just den låten som Doug Seegers kommer cyklande in på området, men han kommer trampande sakta genom publiken. Med stråhatt och kavaj parkerar han herrcykeln vid sidan av scen och fogar sig till lyssnarskaran som sjunger med i Pughiska »The road is long – vägen är lång«.

Basko Believes har ställt dit skåpet med sin senaste skiva Idiot´s Hill och till Mosebacke har han med sig stråkduo och kompgitarr, det är så vackert att man står och funderar om inte Nick Drake haft ett finger med i det hela.

Nashville-dottern, singer-songwritern och låtskrivaren Matraca Berg har blivit av med gitarren i Köpenhamn, hon får låna Ellen Sundbergs och får kongenialt kompstöd av Örjan Mäkis steel. Berg får ett par generade leenden i sköna »Your husband is cheating on us« och gör även »You and tequila« och »Back when we were beutiful« som Rodney Crowell och Emmylou Harris gjorde på duettplattan »Old Yellow Moon«. Berg berättar och bjuder ur sin rika låtskörd med en röst som skuren ur ett fat lagrad madeira.

Ja, ni förstår ju. Under americana-festivalens timmar möter man fånleende män och kvinnor som ser ut som om de fått en överdos hallonglass med topping. Andra får ögonen öppnade i väntan på Doug Seegers, som när han kommer, får tränga sig fram genom ett hav av mobiltelefoner, ängsligt stickade lacoste-tröjor och fransade jeansjackor. Doug gör ingen besviken. Jerry Miller fäller ned solglasögonen och skickar iväg Gretsch-licks som får atom-uren att ifrågasätta själva konceptet timing.

Doug har full publik-kontakt och vajar runt på scen som den fullblodsentertainer som barscener och gatan utbildat. Doug Seegers är en av de få som sjunger bättre live än på platta och både han och bandet har växt ihop under den här sommarens turnerande. En månad efter RRR-konserten gör han och bandet sommarskärgårdsfolket ute på Högmarsö varv saliga.

Efter Doug tror folk att det är över. Men Kiruna-sönerna i Willy Clay Band gör ett av få gig detta år och spelar ihop som om det inte alls gått två år sedan sist. Publiken är lycklig och bandet är nästan ännu lyckligare. De bär budkavlen vidare.

När Jason Isbell kliver på så har grannskapet klagat över ljudnivån. Isbell tycker att man ska, fritt översatt: »strunta i grannarna«, och så gör han det. Alabama Pines blir precis så där bra som jag önskat den och saknaden efter Amanda Shires viola känns bara något lite. Isbell sjunger fruktansvärt bra och bandet spelar tungt och följsamt. Grannskapet ger upp, kommer ut på sin stora balkong mitt emot scen och stannar kvar över hela konserten där »Stockholm« och »Decoration Day« blir två höjdpunkter.

När kvällen övergår i sen afton rullar Israel Nash ut landskapet över oss i magnifika versioner av »Iron of the mountain« »Rain Plans« och »Rexanimarum«. Det är blytungt, koncentrerat och obönhörligt. Storslaget, vackert och skört.