Törs man påstå att det här är Cooders allra bästa album? Jag tror faktiskt det, trots hans fantastiska albumskatt. I 50 år har han sjungit om ojämlika villkor, kärlek och orättvisor utifrån den amerikanska musikhistoria som han alltid omfamnat och gjort till sin.

Den här gången är det inte bara med ett historiskt perspektiv han sjunger, utan ett nutida perspektiv är tillagt. Det historiska kopplas ihop med nutida maktutspel och sönderfallande trygghet.

Den mixade känslan av country och gospel i Blind Willie Johnsons »Everybody Ought to Treat A Stranger Right« är kanske det bästa exemplet. Där en gospelkör och en slidegitarr lyfter denna klassiker till något som hör hemma i den amerikanska samtidsdebatten.

Hans sångröst är bättre än på senare produktioner och hans gitarrspel blir bara vackrare och mer sanningssägande.

I sin egen komposition »Jesus and Woody« låter han Jesus ge Woody Guthrie råd: »You good people better get together, or you ain’t got a chance anymore«, föreslår Jesus, och säger samtidigt något självrannsakande att »you were a dreamer, Mr Guthrie, and I was a dreamer too«.

Med Prodigal Son tar Cooder sin musikhistoriska vandring rakt in i nutiden. Hoppas tillräckligt många vill lyssna och förstå.

En trevlig promofilm:
www.youtube.com/watch?v=I5GtXp64NYE/visalogg.php