Häromåret gav Karen Jonas från Virginia ut en av de mest övertygande countrydebuterna sedan Lee Ann Womack och Sara Evans gav ut sina första skivor 1997. Ashley Monroe är den enda som kan matcha Karen Jonas debut på senare år.

Den nya »Country Songs« är ännu bättre. Den öppnar stilrent, nästan programmatiskt, med titelspåret. »When I was young I never cared for country songs / And the honky tonks they all seemed strange to me«, lyder de första raderna. Men så har sångjaget övergivits. Som hundratusentals andra identifierar hon sig med countrylyriken. Hon sjunger med, hon har funnit ett tolkningsmönster för sitt liv:

»So boys bring out the guitar and the mandolin
We’ll have another round and then we’ll start again
I know you’ve done me wrong and you’ve already moved on
But thank you for teaching me to love those country songs«

Countrymusiken som existentiellt böjningsmönster är ett tema som har varierats i det oändliga, men Karen Jonas ger det en originell vinkling. Hennes lite dröjande röst och lågmälda twang ger extra accent, medan Tim Brays spetsiga honky tonk-licks och Eddie Dickersons melankoliska fiddle markerar var uttrycket hör hemma.

Den övergivna kvinnan får också röst i den följande sången »Keep Your Hands to Yourself«, fast protagonisten är självmedvetnare. Det vokala framförandet är också kaxigare, och Tim Bray får en framskjutnare position.

På hela albumet ger Karen Jonas en lyriskt intelligent och traditionsmedveten tolkning av kärlekens irrgångar, sviken, uppgiven eller hoppfull. Det sker hela tiden med stark känsla för de värden som ligger under den invididuella upplevelsen, för de gemensamma erfarenheter som gör oss till människor.

I dialektiken mellan det existentiella och det personliga skapar Karen Jonas sitt unika tilltal, även när hon går in i dialog med Ofelia, arketypen för kärleken som vansinne.

Kompet är kongenialt. Ljudbilden är påfallande öppen, som för att ge extra rymt åt de erfarenheter som Karen Jonas tolkar. Men så bryter plötsligt Tim Bray in. Ett bluessolo som i »The Garden« och »Wasting Time« gör ljudbilden tätare, för att spricka i det öppnare vokala tilltalet.

Blues, honky tonk men också den melodiösa western swing-gitarren i »Ophelia«: Tim Brays gitarrspel växer närmast organiskt samman med Karen Jonas luttrat dröjande sång. Samförståndet är totalt, och tillsammans skapar de förtätade countrymusikaliska stämningar av högsta kaliber.