Att starta ett nytt album efter tre års tystnad med en fem minuter lång vals »The Bird Hunters« uppbyggd kring ett intensivt drivande fiolspel från Kyle Nix talar sitt tydliga språk. Låt det ta sin tid. Låt det vara ett arbete som kräver kraft, inspiration och livserfarenhet. Utanför musiken. Väl där på plats i toner blir det oemotståndligt. Varför då bara nio nya spår? Plus en cover och två nyinspelningar av gamla Turnpike-klassiker. Känsla och kärlek, skulle jag tro.

Tålamod och stabilitet har fört Turnpike Troubadours från Oklahomas Red Dirt-barer till en världsomspännande framgång. Från debuten för åtta år sedan har Turnpike Troubadours utvecklats till ett av de främsta moderna countrybanden. Ja, moderna. För trots sin traditionella bandstruktur, sina igenkännbara anslag och tålmodiga förklarande har de, till skillnad från många andra, mejslat ut känslor, tankar och relationer på ett nytt sätt. Det är också därför det inte bara är medelålders skäggiga män som kommer på konserterna med sin givna öl i handen. Nej, här finns unga hipsters, långhåriga musikälskare och äldre drömmande countryfans. Spelplatserna har också kommit att bli därefter.

»Dooren« är en gammal klassiker från The Old 97´s, “Bossier City» och “Easton & Main« är hämtade från Turnpikes första album och bassist R.C. Edwards skrev “Fall Out of Love» “Easton and Main« och “7 Oaks”. Övriga är från bandet huvudsaklige låtsnickrare Evan Felker. Som också sjunger med en sångröst som bär mycket känsla i både snabba och lite långsammare låter. En varmt, mjukt lite skorrande sångröst.

Nutid och framtid samlat i ett språk som är så allmängiltigt att det skulle kännas meningslöst framfört av någon annan. Men i Turnpike Troubadours händer blir country, eller americana om du så vill, format till både festglam och eftertänksamt historieberättande. Som få andra kan de fånga komplexiteten i ett alldagligt liv och ge den spänning och uttryck. Det kan komma från de lugna andetagen i den akustiska »A Littel Song« via framlyftandet av vilda kvinnor i »The Mercury« till historierna i »The Bird Hunters« och »7 Oaks«.

Om nu »The Turnpike Troubadours« inte innehåller någon tydlig hitlåt så har den kanske mer än någon av de tidigare en genomgående hög kvalitet på sånger och framförande. Det känns som om det finns ett lite tuffare anslag från Ryan Engelmans Telecaster. Ryan har växt fram för att synas, och höras, med ett självförtroende som smittar av sig på de andra bandmedlemmarna.

»The Turnpike Troubadours« avslutas med »Bossier City« som för oss tillbaka till starten för det hela. Den är så bra så att den tål att höras igen. Men framför allt är det en signal som säger »vi har inte glömt var vi kommer ifrån och vilket arv vi har att utveckla«. Bättre än så kan det inte sägas.