»Black Bar Jukebox« är Allan Harris elfte album sedan debuten 1994. Med andra ord en väl etablerat och över hela kontinenten uppskattad artist.

För Harris, som växte upp i Harlem, blev moster Kate luncheonette bakom Apollo Theatre en given plats att andas in samma luft som de stora stjärnorna och lyssna på deras för- eller eftersång. Denna inspiration i kombination med att ha lyssnat på mamma Johanna, som var konsertpianist, och en annan moster vid namn Theodosia, som var sångerska under artistnamnet Phoebe, blev grunden för Allans intresse för vokal jazz.

En vokal jazz som framförs med en uttrycksfullt mjuk bariton i en stil som har sin närhet till Nat King Cole, Tony Bennett och Frank Sinatra.

Nu har det inte alltid varit den traditionella vokala jazzen som Allan har framfört. Från och till har han tagit av ut på stickspår. Här kan det till exempel höras både R & B- och Pop-intryck.

Att albumet har fått titel »Black Bar Jukebox« beror på att det sammanfattar vad som presenteras, ett axplock av vad som skulle kunna få höras från jukeboxen eller scenen på en afrikansk-amerikansk bar i USA. Egna kompositioner blandas med sånger av Elton John och John Mayer och klassiker som »My Funny Valentine«, »Compared To What« och »I Got The Blues«.

Albumet har producerats av Brian Bacchus, som även har producerat Norah Jones och Gregory Porter. Ackompanjemanget svarar Pascal Le Boeuf på piano, Hammond B 3 och Fender Rhodes, Leon Boykins på bas, Jake Goldbas på trummor, Yotam Silberstein på gitarr och Samuel Torres på percussion för. De gör tillsammans ett fint jobb och soloinslagen är välplacerade och intressanta.

Som sammanfattat ger ett stark och varmt svängande album för alla som gillar vokal jazz av fint märke.