Danske Thorbjörn Risager och hans band The Black Tornado, tidigare bara Band, har under sina nu 11 år tillsammans arbetat upp en stor skara lyssnare även på denna sida Öresundsbron.

»Too Many Roads« är Thorbjörns åttonde platta men den första utgåvan på det internationella skivbolaget Ruf Records med säte i Tyskland. Vilket säkert skapar möjligheter att öka på den redan digra turnékalender på över 100 spelningar om året ytterligare.

Även om det är det stora ljudet med tre tunga blåsare som är utgångspunkten för Thorbjörns musik fungerar han alldeles utmärkt även i de mindre formationerna. Från sitt tillhåll på Vesterbro har Thorbjörn skrivit nio nya sånger medan trummisen Martin Seidelin och gitarristen Peter Skjerning svara för var sin plus en cover av Harold Adamson/Victor Youngs »China Gate«, som Nat King Cole sjöng i filmen med samma namn från 1957.

De många vägarna är temat för titelspåret och »Paradise«. Det handlar om livets många val och möjligheter, och om funderingarna kring om man har förmått att välja rätt avfart. Den som leder till det goda livet eller den som är en återvändsgränd.

Annars är det mest kärlekens irrvägar som kommer till tals. På sånger som »Drowning«, If You´re Gonna Leave» och «Through The Tears» handlar det om att bli lämnad av den man älskar, när mattan blir bortdragen under fötterna på en. Eller är kärleken som ett lotteri. Du kan vinna högsta vinsten eller dra nitlotten. Men när det gäller kärlek så måsta det vara den högsta insatsen som gäller. Som i «High Rolling”

Thorbjörn sjunger som vanligt med en stor, rå och uttrycksfull röst och spelar ett fint gitarrspel. Inte minst när han tar fram Dobron. The Black Tornado kompar fint och tajt nu efter många tillsammans. Rullar in med full fart och tungt andäktigt på inledande »If You Wanna Leave«. En gång var det B.B. King och hans band med blås och det stora ljudet som var förebilden. Den finns säkert kvar men musiken har tagit flera olika uttryckssätt genom åren.

»Through The Tears« är en stark soullåt som visar att Thorbjörn väl behärskar det området också. I »Rich Man« drar det mer åt New Orleans och dess typiska rytmer.

Om föregångaren »Dust & Scratches« kan beskrivas som en blues körd genom en stenkross har denna den nya plattan mer fått formen av en mörk tornado som drar fram över ett varierat musiklandskap befolkat av blues, soul, R & B och rock. I vars utkant den avslutande »Play On« är en snabbt rockig R & B med hamrande piano, intensivt handklapp och mullrande blås. Just som en tornado.