En tråkig tvivlande besvikelse byggs upp inom mig efter att ha lyssnat på Quintus McCormicks tredje album på Delmark. Den uppåtgående spiral som hade börjat utvecklas med de två första albumen får här ett abrupt slut. Det finns en avvaktande, tveksam osäkerhetskänsla genom hela plattan. Det tar sig aldrig, det lyfter inte. Tungt och ganska segt genomgående.

Quintus har valt ett mer avskalat format denna gången. Inget munspel, inga uppbackande sångare, bara blås på tre spår och endast sju av tretton spår från egen penna. Det gör skillnad. Till det kan man säga att det inte finns någon tydlig linje i låtval eller produktion. Även om han valt Bobby Rushs »What´s Good For The Goose«, Johnnie Taylors »Still Called The Blues« och Z.Z. Hills »Everybody Knows About My Good Thing« från southern soulhållet så låter det inte så bra när han dessutom vill trycka in lite chicagoblues och burdusa gitarrsolon. B. B. Kings »Woke Up This Morning« lever inte upp till sitt rykte och förses med ett undermåligt gitarrspel som stakar sig allt som oftast.

Quintus har sina bästa stunder en rik, djup, grov och varm sångröst. Tyvärr kan den bli skrikig och omelodiös också. Någon sort kompensationsmaskin. När sången är långsam, avslappnad och eftertänksam blir den som bästa, som i »What Am I Gonna Do?«. En låt där man också hör vilken skillnad blåset gör. Keyboardspelare är John Chorney och Roosevelt Purifoy. Ibland har de valt ett underligt sound i de elektriska klaviaturen som skär sig mot den övriga musiken. Bäst är det egentligen när man spelar ett helt vanligt piano. Det gör man i »Everybody Knows About My Good Thing«, som å andra sidan slits sönder av ett ilsket bitskt gitarrsolo.

Spända, invecklade gitarrsolon utan spänst och inlevelse sänder en osäkerhet som lägger sig över det mesta av det som bjuds på Quintus tredje Delmarkutgåva. Tråkigt. Jag hade närt ett visst hopp om att Quintus skulle kunna bli en framtida ung bluesstjärna. Det är kanske inte för sent, men då får det bli helt andra tongångar nästa gång.