Vad har hänt sedan Joe Louis Walker skivdebuterade för 25 år sedan? Även om det är samma grundton så har allt blivit hårdare, tuffare, intensivare och högre. När »Cold Is The Night« kom 1986 var det en modern blues som Joe Louis Walker presenterade, trots att han då faktiskt hade hunnit bli 36 år. Korta gitarrtoner och en hög intensiv sångröst väl förankrad i blues, R&B och gospel. Präglat av åren på västkusten tillsammans med Mike Bloomfield 1968 – 1975 och sin gospelgruppsmedverkan 1975 – 1986.

»Hellfire« är Joe Louis Walkers första album på Alligator, bolaget som har till vana att plocka upp mogna artister och ge dem en ny karriär. »Hellfire« är också Joe Louis Walkers 24 album, vilket visar att han har haft en fin karriär så här långt och gjort sig ett stort namn både i USA och internationellt. Det som har hänt under åren är att sången har blivit grövre, musiken har blivit hårdare, gitarrspelet intensivare och med längre och tuffare solon och bandet fylligare och mer bestämt. Men samtidigt det finns en större bredd och variation. Joe Louis Walkers musik tar sig an blues, R&B, gospel, rock, rock ´n´ roll och rockabilly, både snabb och långsam, och gör det proffsigt.

Titellåten är en intensivt stuffig rockblues med wha-wha gitarr. Den följs av en långsam och traktfast »I Won´t Do That« och en Stoneslik »Ride All Night« med körflicka. »What´s It Worth« är långsamt bedjande och konserternas showstopper »Soldier For Jesus« har en kraftfull gospelkänsla och backas upp av The Jordanaires. Så även i den mer popiga »Don´t Cry«. Om »I Know Why« är en långsam ballad med blås är »Too Drunk To Drive Drunk« en typisk rock ´n´ roll. Och som avslutning får vi en rockabillyversion av Hank Snows »I´m Movin´On«.

Tillsammans med Tom Hambridge trummor, Resse Wynans piano, Hammond B 3, Rob McNelly gitarr och Tommy MacDonald bas bjuder Joe Louis Walker på ett fint exempel på var bluesen står idag. Den är högre, intensivare och kryper allt närmare rocken. Omvänd ordning. För så var det ju på 60-talet fast tvärtom. Då popen drog sig närmare bluesen och blev, högre, intensivare och tuffare. Så kan det gå.