Tre mogna herrar med lika mogna röster. Resultatet av många års sjungande i ensamt majestät och tillsammans. Det är stor gospel från första till sista ton. Men det är gospel med påverkan från blues, rock och country. Will Sanders, Ron Small och Marcus Mosley är tre sångare med röster utsnidade för att passa tillsammans. Det är då harmoni gör skäl för ordet. The Sojourners har mycket harmoni. Den staplas ovanpå varandra, den snirklar sig runt och den utmanar. En starkt traditionell gospelsång har här moderna tolkare. Tre starka röster som klarar sina soloprestationer men som blir som bäst när de får arbeta med olika harmonibyggen.

Den instrumentella inramningen är ingen inramning utan en utmaning. Stewe Dawsons gitarr, Mike Kalanjs Hammond B3, Geoff Hicks trummor och Keith Lowes bas finns där inte enbart för att rama in de vokala harmonierna. De finns där för att bygga på, locka fram och skicka vidare musikaliska språngbräder. Stewe Dawson spelar genomgående en snygg och välkomponerad gitarr. Bitvis en fjärde röst med sin slide-gitarr. Hammond B3 får inte sticka ut på det sätt som den skulle kunna göra för att bli en perfekt gospelorgel. Men de båda herrarna arbetar fint tillsammans med de båda inledande »Nobody Can Turn Me Around« och »Brother Moses Smote The Water« medan en ilsken elgitarr gör »Great Day« till en udda fågel i sammanhanget. Bland de klassiska gospelspåren hittar vi även Doris Akers »Lead Me Guide Me«, The Violinaire´s »Another Soldier Gone«, Los Lobos »The Neighborhood« och Reverend Gary Davis »Death Don´t Have No Mercy«.

Även om det inte är hallelujastämning med taktfast handklappning och svimmande gudstjänstbesökare som man ser framför sig när The Sojourners uppträder utan en mera traditionell musiklyssnarskara är det riktigt fin gospel som vi bjuds. Ett litet halleluja slinker ändå ur en då och då.