NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Dubbelalbumet där skivbolaget Appleseed hyllar sig självt och sina tio år är suveränt bra. Och det är inte bara en hyllning till Appleseed, det är också en hyllning till Pete Seeger och den amerikanska radikala folksångstradition vars mest konsekventa företrädare han varit i mer än sextio år.

Pete Seeger finns också med i flera nyinspelade sånger. Han framför Bruce Springsteens »The Ghost of Tom Joad« tillsammans med upphovsmannen. Resultatet är fantastiskt. Seeger reciterar, och Springsteen sjunger nertonat och luttrat, utan de vokala överdrifter som gjorde »The Seeger Sessions« så ovärdig. Pete Seeger hörs också tillsammans med Ani DiFranco, Billy Bragg, Steve Earle och Anne Hills i »Bring Them Home«, en inspelning som givits ut tidigare. Pete Seeger skrev sången under Vietnam-kriget, men den riktas nu mot kriget i Irak. Samma sak med hans klassiska ”Waist Deep in the Big Muddy«, som framförs av Ani DiFranco i en överraskande bra version, även den nyinspelad. Pete Seeger återkommer i flera andra spår. Hans röst är i det närmaste obruten vid nästan nittio års ålder.

Det är också roligt att höra Pete Seeger i nyskrivna sånger, topical songs som tar fasta på dagsaktuella skeenden. Hans aktualitet är lika obruten som hans röst och vitalitet.

Bland det nyinspelade i övrigt märks »Universal Soldier« med Donovan. Buffy Sainte-Marie skrev den, men om jag minns rätt var det Donovan som först hade en hit med den, sedan var det Glen Campbells tur. Men jag tvekar inför Donovans nya version. Han sjunger staccatoartat. Varje ord bildar sin egen kärna, som för att understryka det moraliska vakuum som skapas av den imperialistiska våldskulturen. Det blir alltför teatralt för mina öron. Kim och Reggie Harris gör en rytmiskt suggestiv version av »If You Miss Me at the Back of the Bus« tillsammans med Peter Yarrow (från Peter, Paul & Mary), hans dotter Bethany och Rufus Cappadocia. Och den är mycket bra.

De flesta sångerna är dock hämtade från tidigare skivor från Appleseed. Vi får några av de bästa spåren från hyllningsalbumen till Pete Seeger, bland annat Bruce Cockburns version av »Turn! Turn! Turn!« och »Guantanamera« med Jackson Browne och Joan Baez. I övrigt: Tom Paxton, Tom Pacheco, David Bromberg, Aoife Clancy, The Kennedys, Eric Anderson (Phil Ochs »White Boots Marching in a Yellow Land« i en utsökt version tillsammans med Wyclef Jean), Dick Gaughan, Lizzie West och många andra.

Appleseed är det bolag som bäst förvaltar traditionen från Folkways, Paredon, Elektra och Vanguard. Vid sidan av gamla hjältar som Seeger och Paxton finns det även plats för yngre artister som arbetar i samma anda. Inte minst imponerad är jag av Lizzie West, här representerad av »19 Miles to Baghdad«, en av de bästa protestsånger som skrivits på senare år.
Read more about Blandade Artister
I det aller nyeste testamentet, vår tids testamente, finnes det en gripende salmenes bok skrevet av Leonard Cohen. Der har månen en søster, der er Jesus en sjømann, der er det profetisk tale & det flyter av svette, tårer & blod i en verden der tårnene raser sammen & det tas raske ladegrep, der finner vi perlene som spurver på en snor & der er det en sprekk i alle ting, hvor lyset kommer inn. Apocalypsoer & valser, ballader & rop utforsker tvilens, troens, hatet & kjærlighetens irrganger ubønnhørlig & nådeløst. Og vil du ha det mørkere, så slår du bare av lyset. Og mørket etter at Leonard Cohen forlot oss, er til tider type stummende. Men ikke i kveld. Den rørende hyllestforestillingen ”So Long” i Oslo Spektrum overgikk om ikke andres, så i alle fall mine forventninger. Ikke med tanke på den usannsynlige rike sangskatten som skulle feires, ikke med tanke på dybden i det lyriske alvoret smykket med humoristiske skråblikk, ikke med tanke på melodienes klassiske skjønnhet & store mangfold – alt dette var som forventet. Derimot er jeg overveldet over det høye nivået som preget kvelden. At det ville bli en rørende påminnelse om Cohens mesterskap, var forventet, men at den like mye minnet oss om at Cohen lever videre som den minnet oss om at han ikke var der, var ingen selvfølge. Slike arrangementer har svært ofte en tendens til, på det beste, å bli hesblesende hyggelige, men ofte svært ujevne & for lange arrangementer. Dette gjelder ikke kveldens konsert.
Hyllningsskivor till countryartister är högriskprojekt. Det har kommit blott alltför många skivor som spretat åt alltför skiftande håll. Ofta har föremålet för hyllningen mest blivit en förevändning för olika artisters vilja att exponera sin obesvarade kärlek till traditionsmedveten countrymusik.
Hvis det stod til Simply Reds forsanger Mick Hucknall så skulle der opstilles en statue af den afdøde reggae producer og dub professor King Tubby ved siden af statuen af Bob Marley i Kingston, Jamaica i anerkendelse af Tubbys store bidrag til udvikling af reggaemusikken. Som medstifter af pladeselskabet Blood and Fire, der har specialiseret sig i at udgive klassiske reggae indspilninger fra 1970erne, har Mick Hucknall en stor og dybfølt interesse for reggaemusik. Han har tidligere indspillet reggaenumre med Sly & Robbie og har nu i anledning af Blood and Fires 10 års jubilæum sammensat et album med ikke mindre end 20 numre, der alle tidligere har været udsendt på selskabet siden 1995.
Sidste år udsendte det engelske pladeselskab Greensleeves Records dobbelt albummet ”The Biggest Reggae One-Drop Anthems 2005”, der som titlen indikerer er et opsamlingsalbum med de bedste numre indenfor den populære reggaestil kaldet one-drop.
Belgiska souldansörer har sedan början av sjuttiotalet visat upp prov på synnerligen god smak då de valt vilken musik de skall slå sina klackar i taket till. Istället för att favorisera samma adrenalinstinna northernsoulfyrtiofemmor som engelsmännen, föredrog belgarna att skaka loss till ruffig r’n’b från tiden innan soulmusiken riktigt hade tagit form. På senare år har de engelska souldiggarna förstått vilken musikalisk glädjekälla de förbisett och mängder av diskjockeys och soulälskare från den brittiska övärlden har specialiserat sig på att leta upp dansanta singlar inspelade i skarven mellan femtio- och sextiotalen. Stilen brukar kallas »New Breed R&B«.
Föreställ er att någon framställde ett destillat av den bästa gospelmusikens intensitet, countryns allra mest fängslande lyrik, doowopgruppernas oemotståndliga harmonier samt rythm & bluesens jordnära och ärligt råa framtoning. Resultatet skulle förmodligen bli det som idag brukar benämnas som »Southern Soul«. Genren hade sin storhetsperiod under sextio- och sjuttiotalen och på skivbolag i stil med Stax, Hi och Goldwax i Memphis samt Fame och Quinvy i Muscle Shoals gavs ett stort antal mästerliga skivinspelningar ut. På den här tre cd-skivor omfattande boxen presenteras några av de bästa.
Hyllningsplattor tycks ges ut i en aldrig sinande ström. Det är ett intressant fenomen och som skivkonsument undrar jag ibland vem de egentligen riktar sig till. Jag tror det finns flera kategorier människor som köper sådana skivor, vilket antagligen är orsaken till att skivbolagen finner dem lukrativa. Vanligtvis gillar man ju artisten/gruppen som hyllas eller så är man ett så stort fan av någon av de bidragande artisterna som medverkar att man faktiskt är beredd på att punga ut för skivan bara för något enstaka bidrag. Men oavsett vilken av dessa två kategorier man tillhör är risken ganska överhängande att man blir besviken på helheten. Sen finns den tredje men – tror jag – tyvärr sällsynta kategorin lyssnare: De nyfikna. De som inte har någon speciellt djup relation varken till objektet för hyllningen eller de som hyllar. Tillhör man dem har man nog det bästa och mest förutsättningslösa utgångsläget som gör att man kan upptäcka något nytt och intressant.
Vid sidan av sextiotalets omfattande beat boom - där cd-samlingen “Searchin´ For Shakes - Swedish Beat 1965-1968” naturligtvis bara återger en liten del - är garagerocken på åttiotalet den enda svenska s.k. musikscen som jag tyckt vara tillräckligt intressant för att vilja lägga ner tid, pengar och energi på.