NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Dubbelalbumet där skivbolaget Appleseed hyllar sig självt och sina tio år är suveränt bra. Och det är inte bara en hyllning till Appleseed, det är också en hyllning till Pete Seeger och den amerikanska radikala folksångstradition vars mest konsekventa företrädare han varit i mer än sextio år.

Pete Seeger finns också med i flera nyinspelade sånger. Han framför Bruce Springsteens »The Ghost of Tom Joad« tillsammans med upphovsmannen. Resultatet är fantastiskt. Seeger reciterar, och Springsteen sjunger nertonat och luttrat, utan de vokala överdrifter som gjorde »The Seeger Sessions« så ovärdig. Pete Seeger hörs också tillsammans med Ani DiFranco, Billy Bragg, Steve Earle och Anne Hills i »Bring Them Home«, en inspelning som givits ut tidigare. Pete Seeger skrev sången under Vietnam-kriget, men den riktas nu mot kriget i Irak. Samma sak med hans klassiska ”Waist Deep in the Big Muddy«, som framförs av Ani DiFranco i en överraskande bra version, även den nyinspelad. Pete Seeger återkommer i flera andra spår. Hans röst är i det närmaste obruten vid nästan nittio års ålder.

Det är också roligt att höra Pete Seeger i nyskrivna sånger, topical songs som tar fasta på dagsaktuella skeenden. Hans aktualitet är lika obruten som hans röst och vitalitet.

Bland det nyinspelade i övrigt märks »Universal Soldier« med Donovan. Buffy Sainte-Marie skrev den, men om jag minns rätt var det Donovan som först hade en hit med den, sedan var det Glen Campbells tur. Men jag tvekar inför Donovans nya version. Han sjunger staccatoartat. Varje ord bildar sin egen kärna, som för att understryka det moraliska vakuum som skapas av den imperialistiska våldskulturen. Det blir alltför teatralt för mina öron. Kim och Reggie Harris gör en rytmiskt suggestiv version av »If You Miss Me at the Back of the Bus« tillsammans med Peter Yarrow (från Peter, Paul & Mary), hans dotter Bethany och Rufus Cappadocia. Och den är mycket bra.

De flesta sångerna är dock hämtade från tidigare skivor från Appleseed. Vi får några av de bästa spåren från hyllningsalbumen till Pete Seeger, bland annat Bruce Cockburns version av »Turn! Turn! Turn!« och »Guantanamera« med Jackson Browne och Joan Baez. I övrigt: Tom Paxton, Tom Pacheco, David Bromberg, Aoife Clancy, The Kennedys, Eric Anderson (Phil Ochs »White Boots Marching in a Yellow Land« i en utsökt version tillsammans med Wyclef Jean), Dick Gaughan, Lizzie West och många andra.

Appleseed är det bolag som bäst förvaltar traditionen från Folkways, Paredon, Elektra och Vanguard. Vid sidan av gamla hjältar som Seeger och Paxton finns det även plats för yngre artister som arbetar i samma anda. Inte minst imponerad är jag av Lizzie West, här representerad av »19 Miles to Baghdad«, en av de bästa protestsånger som skrivits på senare år.
Read more about Blandade Artister
New Orleans pianolegend Dr John har sagt om staden att:

In New Orleans you can´t separate nothing from nothing. Everything mingles each into the other until nothing is purely itself but becomes part of one funky gumbo.
Politisk musik, ja. Politik. Och. Musik. Denna gamla kära, enligt somliga oförenliga, enligt andra nödvändiga kombination. På »Back To Black« har lilla sympatiska bolaget Lo Recordings samlat ihop ett gäng obskyra 60- och 70-talspärlor från det svarta Amerikas bakgård. Musikaliskt spänner det över jazz, soul, funk, dub, lite blues och street chants, men med ett starkt samhällsinriktat budskap som gemensam nämnare. Ibland går detta ut över musiken, oftast inte.
Den här plattan har allt som SVT:s nyss visade, välgjorda och uppmärksammade ”Upp till kamp” missade. Festen, hånglet, den frustrerade tonårssexualiteten och rockröjet. För där ”Upp till kamp” var gravallvarlig och långsam var den musikaliska verkligheten oftast mer pang på med glimten i ögat och oftast utan någon djupare tanke. Västkustens variant av progg var mer Rolling Stones, Nazareth och T Rex än näverlurarna och bongotrummorna från Stockholm som hela tiden hade ett pretentiöst intellektuellt konstnärligt anslag.
Hur ska det stavas?

Rockabilly eller rock-a-billy?

Jag har någon minnesbild av att när uttrycket första gången skrevs 1954 i tidningen Cashbox var det med bindestreck.
Siden 1991 har VP Records udgivet opsamlingsalbummet »Strictly The Best« og 2005 er ingen undtagelse, idet selskabet netop har smidt Volume 33 og 34 på gaden.
Efter succén med den första utgivningen av Chicago Blues: A Living History kommer här den andra. Och den borde bli en ännu större succé, för den är riktigt bra. Tanken är att spegla chicagobluesen historia genom att välja ut typiska exempel från 40-talet och framåt. Som grundstomme i bandet finns de duktiga och välkända chicagomusikerna Billy Boy Arnold och Billy Branch på sång och munspel samt John Primer, Lurrie Bell och Carlos Johnson på gitarr och sång. Som stöd har de på de flesta av spåren Johnny Iguana piano, Felton Crews bas och Kenny Smith trummor.
Tåget är försenat. Utanför passerar Sverige; Norrköping, Linköping, mindre orter, små samhällen, byar, enstaka hus, en massa grönska.
Vid sidan av sextiotalets omfattande beat boom - där cd-samlingen “Searchin´ For Shakes - Swedish Beat 1965-1968” naturligtvis bara återger en liten del - är garagerocken på åttiotalet den enda svenska s.k. musikscen som jag tyckt vara tillräckligt intressant för att vilja lägga ner tid, pengar och energi på.