Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Carter Family förändrade sin och vår tids musik
Av Christer Olsson

Johnny Cashs röst darrar av rörelse när han sjunger »Engine 143« på »The Unbroken Circle«, hyllningsplattan till Carter Family som han själv gav idén till när hans fru June Carter Cash dog, bara ett par månader innan han själv gick bort. Det är en svag röst, långt ifrån hans storhetstid som The Man In Black, men kärnan finns där. Stark, orubblig som klipporna i Clinch Mountains — Carter Familys hemtrakter.

Johnny Cash älskade tåg, men det är inte därför han sjunger den gamla bergsballaden om en lokförare som dog i sydstaternas avlägsna bergstrakter nån gång i början av förra århundradet.

Anledningen är snarare att utan just den balladen skulle kanske inte Carter Family funnits. Och utan dem hade Woody Guthrie inte hittat »Darling Pal of Mine« som melodi till »This Land Is Your Land«. Utan Woody skulle Bob Dylan kanske fortfarande försöka vara Little Richard och utan Carter Family skulle den vackra »I´m Thinking Tonight of My Blue Eyes« aldrig förvandlats till de banbrytande skilsmässodramerna »The Wild Side of Life« och »It Wasn´t God Who Made Honky Tonk Angels« på 50-talet.

Det var nämligen »Engine 143« som Sara Dougherty satt på verandan och sjöng en sommardag 1914 när A P Carter dök upp för att försöka sälja några äppel- och päronträd till hennes farbror och faster och fick höra »en ängel sjunga«.

Idag är det svårt att förstå hur mycket Carter Family förändrade sin tids musik och vår. Innan A P, hans unga fru Sara och hennes kusin Maybelle började sjunga tillsammans hade nästan all traditionell musik varit acapella eller instrumental — om någon sjöng hördes hans röst knappt över instrumenten. Carter Family byggde upp sin musik runt stämsången och lade grunden till den klagande, sorgna ton som blivit känd som »that high lonesome sound«.

Sara ackompagnerade på autoharp, en slags cittra, och Maybelle spelade gitarr. Hennes sätt att kompa har bildat skola för alla folk- och countrymusiker — det är bara att lyssna på bluegrassband, Woody Guthrie eller den tidige Bob Dylan så förstår ni vad jag pratar om. I stället för att kompa med ackord plockar hon ut melodin på bassträngarna samtidigt som hon kompar med de återstående strängarna. Själv sade hon att hon lärt sig tekniken av sina bröder, men det är troligare att det var den svarte enbente bluesmusikern Lesley Riddles, som brukade följa med A P Carter på hans »sångletartripper« som lärde henne — i varje fall är det med all säkerhet han som lärt henne det slidespel hon demonstrerar på låtar som »Meet Me By the Moonlight Alone«.

Men viktigast av allt är kanske att A P Carter genom sina ständiga »sångletartripper« kors och tvärs genom bergen i Virginia, North Carolina och Tennessee hittade, upptecknade och bearbetade hundratals sånger som annars skulle ha försvunnit. Idag är sånger som »Can the Circle Be Broken?«, »Wildwood Flower«, »Foggy Mountain Top«, »John Hardy«, »Bury Me Under the Weeping Willow«, »Worried man Blues«, »Black Jack David«, »Rambling Boy«, »Jimmy Brown the Newsboy«, »Single Girl, Married Girl«, »Keep On the Sunny Side« och »I´m Thinking Tonight of My Blue Eyes« country- och bluegrass-klassiker.

1927 såg A P en annons i tidningen som han väntat på. Talangscouten Ralph Peer skulle spela in lovande musiker i den lilla bergstaden Bristol, fyra mil från AP:s och Saras hem i Maces Springs — och han skulle betala 50 dollar för varje inspelning som gavs ut.
— Äh, snack, sade Sara. Det är ingen som vill ge 50 dollar för att höra oss sjunga.

Men A P lånade sin bror Ezras gamla Ford, stuvade in sin fru Sara, yngsta sonen Joe, som hon fortfarande ammade, och äldsta dottern Gladys, som skulle vara barnvakt, tillsammans med Ezra och Maybelle, som var i åttonde månaden, och gav sig av. Det var mitt i juli och fruktansvärt hett, På ett ställe hade floden svämmat över och kvinnorna fick hissa upp sina kjolar, ta barnen och vada i land medan männen baxade upp bilen på vägen igen. Det dröjde inte länge förrän de fick punktering. A P lagade däcket med en gummilapp, men det var så varmt att gummit smälte i den brännande solen. Det tog nästan hela dagen, men till slut kunde de klättra de sista kilometerna uppför den smala, slingriga vägen till Bristol. Nästa dag skulle de spela in sina första fyra låtar i en gammal möbelaffär där Peer satt upp sin studio.

— De kom släntrande in, har Peer sagt. Han hade overall och kvinnorna hade enkla klänningar — de var country, all right! Men så fort jag hörde Sara sjunga förstod jag att det skulle bli fantastiskt!

I stället för att sjunga de vanliga två eller fyra låtarna fick Carter Family komma tillbaka dan därpå och göra ytterligare två låtar.

Om de aldrig gjort nånting annat än dessa sex låtar hade det ändå varit tillräckligt för att göra Carter Family historiska. De började med »Bury Me Under the Weeping Willow«, en sång både Sara och Maybelle kom ihåg sen barndomen, fortsatte med »Little Log Cabin By the Sea« och »Poor Orphan Child«, som Sara sjöng med ren, klar röst och djup inlevelse — hon var själv föräldralös sen tre års ålder — sånger som A P lärt sig från gamla gospelsångböcker i kyrkan där han sjöng innan han träffade Sara. Den sista sånger var »Storms Are On the Ocean«, med text från en gammal skotsk ballad. Ralph Peer övertalade A P att sätta sig själv som kompositör till alla sånger och förlägga dem i hans musikförlag Peer-Southern, en vana som A P höll fast vid i hela sitt liv — trots att det är tveksamt om han eller Sara helt och hållet skrev en enda av de över 300 sånger de spelade in.

Nästa dag kom Sara och Maybelle tillbaka och spelade in »Wandering Boy« och »Single Girl« — av någon anledning dök inte A P upp.

78:orna sålde så pass bra att Carter Family fick biljetter till en tågresa till Camden, New Jersey, där de spelade in ytterligare 12 låtar året därpå, bland dem klassiker som »Keep On the Sunny Side«, »Wildwood Flower« och »John Hardy Was A Desperate Little Man«. Fast deras skivor sålde bra trots depressionen hade de aldrig särskilt mycket pengar — royaltyn låg på 1/2 till 1 cent per skiva — och 1929 sökte A P jobb i Detroit medan Maybelle och Ezra, som jobbade vid järnvägen, var tvungna att flytta ända till Washington.

1932 hade Sara fått nog av AP:s ständiga frånvaro, antingen genom jobb eller »sångletartripper«, som kunde vara upp till en månad då Sara fick försörja sig och barnen utan en cent på fickan. De bestämde sig för att separera.

Alvin Pleasant Delaney Carter var en märklig människa, nervös och rastlös, förmodligen med en lättare form av epilepsi. Hans mor berättade en gång att hon blivit skrämd av ett blixtnedslag när hon plockade äpplen och var gravid med A P. »Hans händer darrade när han föddes«, sade hon. A P var en drömmare, och förutom att samla och göra om sånger verkade han närmast bara ha ett förstrött intresse för Carter Family. När de uppträdde vandrade han omkring i bakgrunden, tittade ut genom ett fönster och glömde ibland bort när det var dags för hans basstämma. Från början var han snickare, men han hade också sågverk vid flera tillfällen, sålde timmer, jobbade på gårdar och sålde fruktträd. Mest av allt älskade han att ströva omkring i bergen, prata med folk och hitta nya låtar. Han skrev ner texterna till gamla ballader, religiösa låtar, show- och scenlåtar från 1800-talet och bluesverser, men melodierna var han inte lika bra på att hålla i minnet — därför hade han ofta med sig Lesley Riddles, som kunde memorera melodierna tills Sara och Maybelle lärt sig dem.

Sara var helt annorlunda. Hon höll alltid avstånd till andra, hade parfym med doft av vilda rosor i håret och gjorde utsökta lapptäcken, samtidigt som hon kunde ta hand om familjens två mulor och såga upp timmer om det behövdes. Hon sköt björnar, rökte cigarretter och bar långbyxor långt innan de flesta kvinnor i Sydstaterna. När hon begärde skilsmässa från sin tystlåtne och frånvarande make 1936 var det nånting alldeles oerhört i de trakter hon kom från. Samtidigt fortsatte hon att jobba med Carter Family som fått ett lukrativt kontrakt med Dr John Romulus radiostation XERA vid mexikanska gränsen. Själva sändaren låg på mexikansk mark och kunde sända med 500 000 watt — mot lagstadgade 50 000 i USA — över hela kontinenten. Sändaren var så stark att den slog ut lokala radiostationer i både Chicago och Kanada och den såg till att Carter Familys musik fick en spridning den aldrig haft förr. Men trots att Familjen var populärare än nånsin började det bli sprickor i muren.

Familjen Carter bodde i Del Rio på vintrarna, uppträdde live på stationen — nu tillsammans med A P och Saras dotter Jeanette och Maybelles döttrar Helen, June och Anita — och gjorde inspelningar radiostationerna kunde sända när de var hemma i Virginia.

Men 1939 gifte Sara om sig med A P:s kusin Coy Bayes, lämnade sina barn och flyttade till Kalifornien. Ett par år senare brakade Dr John Romulus imperium av ormolja och impotensmediciner samman och Carter Family flyttade vidare till WBT i Charlotte, North Carolina, där de var kvar tills mars 1943 då gruppen officiellt upplöstes och Sara flyttade tillbaka till Kalifornien. Bortsett från ett par reunion-skivor med A P och ett uppträdande på Newport-festivalen med Maybelle sjöng hon aldrig mer offentligt.
— Hon trivdes inte med människor, säger en god vän till henne.

Varje år kom hon och hennes make tillbaka till Maces Springs för att hälsa på sina tre barn. Men det var inga hjärtliga återföreningar.
— A P vägrade att gå på samma sida av vägen som Coy, minns June Carter Cash.

Så småningom öppnade A P en lanthandel i Maces Springs, som finns kvar än i dag, där han mest sålde bönor, konserver och läsk — varor som skulle hålla sig även om inte AP öppnade affären — vilket han bara gjorde när han kände för det.

A P Carter dog på sjukhus i Kingsport, ett par mil från sitt hem, den 7 november 1960, Sara dog 8 januari 1979 och ligger nu på samma kyrkogård i Maces Springs som A P. Maybelle, som fortsatte uppträda med sina döttrar June, Helen och Anita under namnet Carter Family och turnerade med Johnny Cash under många år, dog några månader tidigare, den 23 oktober 1978.

Läs mer om Carter Family:
»Will You Miss Me When I'm Gone: The Carter Family & Their Legacy In American Music« av Mark Zwonitzer med Charles Hirshberg. Förlag: Simon & Schuster

Läs mer om Carter Family


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.