Artikel / Krönika
Hösten började bra i Malmö
Av Rune Häger

I skiftet mellan september och oktober 2010 kunde man gotta sig åt god levande musik mitt i Malmö. Det är i och för sig inget ovanligt, men nu fick vi musik som gav oss rena rama Austinstämningen.

Först på torsdagskvällen med Evan Westerlund, kanadensaren som naturligtvis har spelat ishockey en gång i tiden, men numera bor i Malmö och har musiken som sitt levebröd. Han släppte sin nya CD med en releasefest på Konsthallsrestaurangen Smak, där alla var välkomna och stolarna knappt räckte till. Nya plattan heter »Still Crazy« och innehåller snygg modern country, som han presenterade tillsammans med Smokin´ Guns Band. Och både det magnifika bandet och Evans sätt att skriva låtar och sjunga dem, fick stämningen att stiga, trots att elsystemet i lokalen fick fnatt precis när öppningslåten slogs an. Så istället för att lyssna på musik, fick vi i publiken först se hur det går till att leta efter 220 volts ström.

Evan Westerlund är en berättare, som inte bara låter låtarna tala. Mellansnacken är långa och ofta roliga. Och när han har pratat färdigt låter det som mycket av hans inspiration är hämtad från t ex Eagles och Steve Earle.

Kvällen efter skulle man ta sig till Victoriateatern, för där spelade Chip Taylor med ett band som definitivt skulle platsa i Austin.

Men först fick vi bekanta oss med Simon Lynge, som är en dansk uppväxt på Grönland. Han skriver låtar, spelar gitarr och sjunger och man undrar om det verkligen är på Grönland han har sina rötter. För det låter americana lång väg, hans låtar sitter direkt och han har samma förmåga som Evan att hålla igång ett roligt snack mellan dem.

Sen kommer alltså Chip Taylor in på scenen och Victoriateatern blir allt hetare. Jag har sett den här mannen åtskilliga gånger och detta är en av hans bästa kvällar. Han presenterar flera nya låtar, med roligt mellansnack, och bandet består av idel framstående musikanter. Bl a finns här John Platina på gitarr, som är van vid att spela med Van Morrison, och ett par man från Willy Clay Band – Björn Petterson på bas och Örjan Mäki på pedal steel. Och vi får en ljuvlig kväll med Taylor i sin allra bästa form. Ja, jag saknar inte ens Carrie Rodriquez, vilket är ett närmast osannolikt påstående.

Hösten är redo att ta över i Malmö och den kunde inte börja så mycket bättre.

Läs mer om Taylor, Chip