Artikel / Krönika
När Hansson & Karlsson spelade igen
Av Bengt Eriksson

Hansson & Karlsson i Kristianstad. Foto: Birgitta Olsson

Innan jag kommer till ämnet:

På jazzfestivalen i Kristianstad 1998 bevisade Niels-Henning Ørsted Pedersen ännu en gång att han är världens näst bästa akustiska jazzbasist (i de »banala« och t o m »sentimentala« men innehållsrika, innerliga och underbart vackra balladmelodierna, t ex »Moon Over Bourbon Street« och »Our Love Is Here To Stay«, avbrutna av ekvilibristiska dprinterlopp, och sen tillbaka till de lugna, varma tonerna igen).

Trion Ørsted Pedersen, Ulf Wakenius, elgitarr, och Jonas Johansen, trummor, spelade strax före Hansson & Karlsson, som det här ska handla om.

Vi flyttar oss bakåt till eftermiddagen. Det är soundcheck på Sommarlust-restaurangen. Bosse Hansson har placerat någon annan vid hammondorgeln och ställt sej längst bak i salen.

- Trampa på fotpedalerna, ropar han. Tryck ner en vit tangent. Nej, släpp inte fotpedalerna! Trampa! Trampa på fotpedalen och tryck - samtidigt- på tangenten. Tryck ner en svart tangent också. Nej, släpp inte den vita! Tryck på den vita och den svarta!

Bosse Hansson vill höra hur ljudet kommer att låta när han spelar. När han trampar på pedalerna, trycker ner så många vita och svarta tangenter som möjligt - samtidigt. Inte alltid men ibland spelar han så: allt på en gång. Ingen kan krama så mycket ljud ur en hammondorgel, få den att ösa så fullt, som Bosse Hansson.

- Jo, säger han. Nog har jag hört jazzmusiker som fått hammondorgeln att låta lika mycket som jag kan.

Nää, protesterar jag. Jimmy Smith, »Brother« Jack McDuff, Jimmy Griff m fl kan/kunde få sina hammondorglar att låta som stora, virvlande jazz- och R&B-floder. Men du spelar helt annorlunda. Du spelar mycket mer - många fler toner, många fler ljud - samtidigt. Du spelar upp till storm, din hammondorgel är en orkan.

Bosse Hansson ler. Det är liksom ett retoriskt samtal det här, för både han och jag vet att ingen spelar orgel som Bosse Hansson. Det beror på att han är självlärd. Åtminstone på 60-talet, när han började spela, så visste han faktiskt inte hur man gjorde. Han »kunde« inte spela men spelade ändå.

Det stämmer, som det sägs, att han nästan gick direkt från musikaffären med hammondorgeln och upp på scenen för att spela med jazztrummisen Janne Carlsson.

- Ett par veckor hade jag nog haft orgeln, men inte längre. I början, säger han, kunde jag bara spela på dom vita tangenterna. Men sen lärde jag mej att spela på dom svarta tangenterna också.

Så mycket mer säger han inte. För nu är soundchecket över och Janne Carlsson kommer och sätter sej. Bosse tystnar, han blir stum i Jannes sällskap. Egentligen är det otroligt att dessa två personligheter kan spela tillsammans. De verkar ju vara varandras direkta motsatser: den ene
utåtriktad med tusen skämt på tungan, den andre blyg, skygg och tystlåten.

Umgås ni privat? frågar jag. Bosse ler och skakar på huvet.

Också Janne Carlsson är - fast det verkar vara en hemlighet för större delen av musik-Sverige - en både skicklig och personlig musiker. Att han spelat trummor med Lars Gullin, Jan Johansson, Lasse Werner och nu senast på CD:n »Boplovers« (Estrad, 1995) med bl a Göran Östling, tenorsax, Staffan Abeleen, piano, och Claes Jansson, sång, är det nog inte så många som vet. (Bebop-musikalen »Boplovers« måste jag erkänna att inte heller jag kände till.)

Den enda jag kan tänka mej att jämföra Janne Carlssons trumspel med är faktiskt Ginger Baker (The Cream bl a). Janne är inte en trumslagare, som nöjer sej med att slå rytmen. Han är en enmans trumorkester, som spelar rytm, melodi och komp på ett och samma trumset.

- Kul att du tycker det, säger han. Men (han rycker på axlarna) jag bara spelar på. Jag har lite hyssch för mej på trummorna, tänker inte på hur jag spelar.

- Det var en kort tid när jag inte spelade så mycket, men annars har jag alltid repat, varenda dag. Nu spelar vi tillsammans, Bosse och jag. Vi försöker repa några timmar varje dag.

Varenda dag?

- Ja.

Vad är skillnaden mellan att spela tillsammans 1998 och 1968?

- Då visste vi inte vad vi spelade förrän vi spelade det, säger Janne. Vi kunde vi gå upp på scenen och spela en timme musik som ingen hade hört. Inte vi heller.

- Då var det så trippat ibland, säger Bosse. (Fast det sa han tidigare, innan Janne hade lagt sej i samtalet. Nu är han, som jag skrev, tyst.)

Det låter mer jazz idag också?

Bosse igen: - Det bara blir så. Jazzen finns liksom i instrumentet. Och så har man blivit äldre också.

Duon Hansson & Karlsson bildades 1966 och upplöstes 1969. Nästan 30 år senare spelar de tillsammans igen. Första gången var när den psykedeliska stockholmsklubben Filips skulle fira 30-årsjubileum. Det gick bra - så bra att de fortsatte. Nu lär det också, enligt Janne Carlsson, vara dags för skivinspelning - först en singel och sen förhoppningsvis också ett album.

När jag återhör dem på jazzfestivalen i Kristianstad är det lockande att skriva att Hansson & Karlsson låter som om de kommer direkt från Gyllene Cirkeln (där jag minns att jag hörde dem för exakt 30 eller kanske 31 år sen). Men det är inte riktigt sant. 2 gånger 30 år av liv har passerat. Det är samma Hansson & Karlsson som spelar, men mellan då och nu har ett antal blåa toner kommit in i musiken.

När Bosse Hansson börjar spela »Februari« – en låt »från förr«, som också finns på CD-samlingen med 60-talsinspelningar (se recensionssidorna), så förvandlas musiken till en låt om åren som gått. Bosse Hansson spelar långsammare. Orgeltonerna är nära att brista. De rymmer mycket smärta. Men tonerna är vackra också: där finns en stämning av återerövrat liv.

På festivalprogrammet har jag antecknat intryck från spelningen:

Bosse Hansson spelar en B-3:a - den klassiska hammondmodellen - med en pumpande Leslie. Han har tagit av sej skorna, spelar i strumplästen.

De är oerhört samspelta, har ögonkontakt. När en improvisation (strax nu) är över, tittar Bosse på Janne och så byter de rytm, exakt på tonen och slaget.

Janne reser sej från trumsetet och presenterar låtar med sin omedelbara - »instant« är ordet - humor. Drar en anekdot, medan Bosse går en nervig promenad på scenen, in i ett hörn och tillbaka igen, som om han inte kan sitta still. Men han skrattar också. Bosse har mycket roligt åt Janne.

Jag får för mej att det är därför som de spelar så bra och nära tillsammans. För att de är en person, två delar av ett jag. Janne Carlsson är en känslig konstnär: han har en Bosse Hansson inom sej. Bosse Hansson är en spelevink, nånstans långt inom sej har han en Janne Carlsson, som han aldrig släpper fram (i alla fall inte i offentliga sammanhang.)

De spelar »Tax Free«, som också Jimi Hendrix gjorde på platta. Vilket orgelös! Verkligen allt på en gång! Bosse spelar med hela kroppen, vrider överkroppen, förvrider ansiktet. Varje ton är han: toner ur hans liv.

Varje trumslag är också Janne Carlssons. Vilken tajming! Otroligt!

Han lägger en rytm och låter den liksom fortsätta av sej själv medan trumpinnarna springer runt på varenda pryl i trumsettet - stort som en trumaffär - och sen återkommer han till rytmen. Så »nonchalant« och »enkelt«, som om ingenting.

Han trampar med två pedaler på bastrumman, ändrar tonhöjden i en puka med annan pedal, låter alla cymbalerna klirra som en djungel. Det här är en annan Janne Carlsson än den ni kan se i TV 3. En allvarlig, seriös och hängiven musiker, som ler och myser ibland, när han får till det.

Vilken återuppståndelse, har jag skrivit i anteckningarna. Nej! avbryter jag mej själv. Det här är ingen återkomst. Hansson & Karlsson fortsätter, spelar vidare. Så är det.

När konserten är slut har de gamla jazzgubbarna och tanterna i publiken redan lämnat Sommarlust och jazzfestivalen. Ni skulle skämmas! När jag, uppvuxen med pop och rock, kan uppskatta Niels-Henning Ørsted Pedersen då är inte för mycket begärt att gamla jazzstofiler ska kunna lyssna på och lära sej att uppskatta Hansson & Karlsson. Deras genialitet är en annan men deras genialitet är lika stor som Ørsted Pedersens!

Kristianstad den 11/7 1998, publicerat i Gränslöst samma år