NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Möten med J.P. Harris i albumet Sometimes Dogs Barks at Nothing
article / 2018-12-03 / Håkan Olsson
J.P. Harris kliver ur högtalarna, öppnar en öl och slår sig ned vid ditt bord. Rökridåerna ligger tät och ett stearinljus fäller sina tårar på bordsskivan. Han om någon vet vad du behöver som sitter ensam i baren, tro mig.

Eller så står han längs vägrenen med sin gitarr och blir den som liftar med dig genom många och långa mil medan sångerna blir till den dialog om livet du så väl behöver. Ensamheten blir något mindre ensam när orden man känner kommer från någon annan. J.P. tar rollen som dina tankars andreförare på allvar.

”I only drink alone” sjunger han i en av låtarna. Fast dricka ensam behöver man inte göra med detta album i skivspelaren, äktheten är synnerligen påtaglig och J.P: är fullt närvarande. Hans röst raspar emellanåt som av många mils vägdamm och man riktigt känner hur en kall öl skulle vara hedrad av att få passera stämbanden.

Det här är långt från något glamoröst påklistrat glitter eller rosaskimrande texter om kärlek. Det här är skitigt, gripande och stundtals förbannat vackert i sitt vemod med ensamheten som en röd tråd.

J.P. flörtar med klassisk outlaw country där legender som Kris Kristofferson och Billy Joe Shaver diskret tittar fram. Den som lyssnar in sig kommer att förstå. Många bottnar finns att finna för den som inte har bråttom. Och mitt råd är just det, ha inte bråttom. Låt sångerna ta sin tid.

Enkelheten och det avskalade är ett växthus för starka texter. Rösten blir det centrala, ibland i dialog med en pedal steel. Jag frestas att ta fram mer fakta om musikerna, inspelningsplats och så vidare; men nej. Av samma anledning som det avskalade är njutningen med albumet så vill jag inte skriva en krönika som bygger på annat än vad texterna har att förmedla. Texterna bärs av ett lugn, ibland i högre tempo. Ibland i skratt, ibland i en röst som skär sig av smärta.

Det här är poesi i musikform. Storytelling i musikform. Det handlar om livet när det kanske känns som mest ensamt; när sökandet tar en till platser man inte borde besöka. När man går vilse i sina egna skor och inte har några spår att följa. Och när man slutligen hittat hem blir allt ändå bara en längtan ut igen till vägarna och ensamma motellrum. Till mer vägdamm som behöver sköljas ner i nätternas rökfyllda barer.

Med J.P. Harris som sällskap vid bardisken vill man inte att han ska gå. Jag beställer in några fler öl så plattan får fortsätta snurra. Så att pedal steelen får gråta ännu några toner och stearinljuset fälla ytterligare några tårar över bordet.
Read more about J.P. Harris
Honeyhoney er en ny amerikansk duo som spiller spenstig folkrock, med en touch gotisk country innimellom.
»Nebraska« är en av mina favoritskivor, men vad ska man egentligen säga om systerskivan »Devils And Dust«? Jag spelar den aldrig. Det var som om Springsteen någonstans i höjd med »The Ghost Of Tom Joad« fick för sig att det skulle kunna räcka med välskrivna texter för att göra en riktigt bra skiva. Både »Devils And Dust« och »The Rising« lider därför brist på låtar som musikaliskt håller vad texterna lovar.
När jag fick den här boken i min hand började handen darra lite. För mig har det, förutom ett antal serietidningar i yngre år, inte funnits en enda tidning i Sverige som har betytt mer än Schlager. Jag var under större delen av 1970-talet trogen läsare av brittisk musikpress. Jag försökte läsa proggrörelsens flaggskepp Musikens Makt - men stod inte ut med att de alltför ofta hoppade på mina hjältar. Så när en annons kom 1980 och sökte prenumeranter till en icke ännu startad svensk musiktidning så hakade jag på.
Kärlekstexter till sånger
article / 2005-01-25 / Håkan Olsson
Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken »Sånger om kärlek« (Modernista).
Dan Stuart växte upp i Tucson, Arizona. I slutet av 70-talet flyttade han och punkbandet The Serfers till Los Angeles där gruppen bytte namn till Green On Red och blev kända som en del av retro-garage-psykedelia-vågen »The paisley underground« tillsammans med Dream Syndicate, Rain Parade och Long Ryders.
Phoebe Hunt turnerade runt i USA i tre år som medlem i bandet The Belleville Outfit. De gav ut två sympatiska cd och spelade en väldigt bred americana med influenser från storbandsjazz och fiolbaserad folkmusik.