J.P. Harris kliver ur högtalarna, öppnar en öl och slår sig ned vid ditt bord. Rökridåerna ligger tät och ett stearinljus fäller sina tårar på bordsskivan. Han om någon vet vad du behöver som sitter ensam i baren, tro mig.

Eller så står han längs vägrenen med sin gitarr och blir den som liftar med dig genom många och långa mil medan sångerna blir till den dialog om livet du så väl behöver. Ensamheten blir något mindre ensam när orden man känner kommer från någon annan. J.P. tar rollen som dina tankars andreförare på allvar.

”I only drink alone” sjunger han i en av låtarna. Fast dricka ensam behöver man inte göra med detta album i skivspelaren, äktheten är synnerligen påtaglig och J.P: är fullt närvarande. Hans röst raspar emellanåt som av många mils vägdamm och man riktigt känner hur en kall öl skulle vara hedrad av att få passera stämbanden.

Det här är långt från något glamoröst påklistrat glitter eller rosaskimrande texter om kärlek. Det här är skitigt, gripande och stundtals förbannat vackert i sitt vemod med ensamheten som en röd tråd.

J.P. flörtar med klassisk outlaw country där legender som Kris Kristofferson och Billy Joe Shaver diskret tittar fram. Den som lyssnar in sig kommer att förstå. Många bottnar finns att finna för den som inte har bråttom. Och mitt råd är just det, ha inte bråttom. Låt sångerna ta sin tid.

Enkelheten och det avskalade är ett växthus för starka texter. Rösten blir det centrala, ibland i dialog med en pedal steel. Jag frestas att ta fram mer fakta om musikerna, inspelningsplats och så vidare; men nej. Av samma anledning som det avskalade är njutningen med albumet så vill jag inte skriva en krönika som bygger på annat än vad texterna har att förmedla. Texterna bärs av ett lugn, ibland i högre tempo. Ibland i skratt, ibland i en röst som skär sig av smärta.

Det här är poesi i musikform. Storytelling i musikform. Det handlar om livet när det kanske känns som mest ensamt; när sökandet tar en till platser man inte borde besöka. När man går vilse i sina egna skor och inte har några spår att följa. Och när man slutligen hittat hem blir allt ändå bara en längtan ut igen till vägarna och ensamma motellrum. Till mer vägdamm som behöver sköljas ner i nätternas rökfyllda barer.

Med J.P. Harris som sällskap vid bardisken vill man inte att han ska gå. Jag beställer in några fler öl så plattan får fortsätta snurra. Så att pedal steelen får gråta ännu några toner och stearinljuset fälla ytterligare några tårar över bordet.