Brennen Leighs nya skiva »Prairie Love Letter« är som ett Mellanvästerns »Höga visan«, fylld av vacker poesi, erfarenhet, utmejslade interiörer och gripande livsöden. Men också med en genomförd social kommentar från liberala och i klassisk mening amerikanskt populistiska utgångspunkter; för klarhetens skull handlar det alltså om traditionen som skapades av The People’s Party för runt 120 år sedan och som i kulturen vidmakthållits av konstnärer som Frank Capra, Woody Guthrie, Merle Haggard, Oliver Stone och John Grisham. Trumps »populism« är en överhetskonstruktion av europeiskt snitt.

Den populistiska tolkningen kommer fram i en sång som »Pipeline« där Brennen Leigh tolkar motståndet mot oljebolagens exploatering av det amerikanska hjärtlandet. Och den genomsyrar hela albumets hyllning av det pågående livet från ett underifrånperspektiv. Och den sociala kommentarer får också sitt i den inkännande »Billy & Beau«, en sång om barndomskamraterna från Dakotas jordbruksbygder som alla hela tiden visste älskade varandra men det var väl deras sak?

Och så hyllningarna till landskapet och uppväxten: den svindlande vackra »I Love the Lonesome Prairie«, »Elizabeth Minnesota« som i lätt gycklande ton och snygg western swing-inramning renodlar det lokalt småskaliga livets kvaliteter gentemot storstaden, den lätt naivistiska landskapsakvarellen »You’ve Never Been to North Dakota« eller den gripande »Prairie Funeral«.

Arrangemangen är kongeniala med de lyriska stämningar som lyriken manar fram. Brennen Leighs klara röst är ett självklart centrum, och den understryks av smakfulla licks på mandolin, fiol och gitarr. När musikerna släpps fram i kärnfulla solon är dessa konsekvent relaterade till sångernas stämningar och lyrik.

Brennen Leigh har tidigare gjort flera lysande skivor. Hon har en stark närvaro och integritet i allt hon gör. Inför Prairie Love Letter räcker dock inte orden »lysande« och »utsökt«. Skivan är Brennen Leighs mästerverk. Och ett av countryns tidlösa mästerverk.