NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Ole Frimer är en respekterad bluesmusiker i vårt grannland Danmark. Ja, på andra platser också. I Eppingen till exempel. Hans senaste live-platta är inspelad där. Men det är inte den det handlar om här. Utan om ”Faerd”, som egentligen släpptes i januari av året. Men så slog coronapandemin till och verkligheten sköts fram. Tills nu.

”Faerd” är Ole Frimers andra album med danska texter. Det tolfte av tretton album totalt sedan debuten 1990.

Bandet består av Niels Ole Thorning keyboards, Jesper Byling bas och Claus Daugaard trummor. Gästmusiker är Jakob Buchanan flygelhorn och Frank Thøgersen slagverk. Ett Ole Frimer Band som bär på en dansk tradition av musikskapande i kombination med klassiska popdrag och lyriska gitarrtoner. Och någonstans i botten finns en grund av blues. Med Gasolin i gott minne och känslan av J J Cale eller Mark Knopfler i gitarrspelet berättar Ole Frimer historier från olika delar av livet och olika delar av världen, fördelat över långa tidsperioder. Med reflektioner och eftertanke. Och lärdom kanske.

Från socialt betingade masslagsmål i sin ungdom i Ålborg till emigrerande förfäder i nordamerika. Eller varför inte ett möte med genfärd på Galapagosöarna.

Det är ett erfaret och väl samspelt band som i goda producenthänder levererar ett både intressant och känslomässigt väl lyssningsvärt album. Mer smygande än påträngande, mer lockande än övertydligt. Något som mer pockar än tvingar. Precis som det ska vara.
Read more about Ole Frimer Band
Heidi Talbot är sångerskan från irländska County Kildare som sjunger med röst så hög, spröd och skir att det känns som nattgammal is på gatans vattenpöl. Rösten är så klar att man kan spegla sig i den och varje ton träffar mitt i prick.
Ångan stiger ur den fuktiga marken, värmen är tryckande och Gregory Davis torkar svetten ur pannan med en vit näsduk när han lyfter trumpeten till läpparna och Dirty Dozen Brass Band lämnar Gallier Hall i New Orleans bakom den hästdragna vagnen med Anthony »Tuba Fats« Lacers kista till tonerna av »Just A Closer Walk With Thee«.
Detta är bäst.

Precis så här ska country låta i mina öron.
Musik som tänder filmscener i hjärnan. Musik där allting stämmer. Musik från ett band så tajt att man undrar hur det är möjligt.
Musicland är ett land som både finns och inte finns. Musicland är inte ett land, utan ett speciellt rum för musik som finns över allt, runt omkring oss, och inom oss. Men Musicland är också en plats som plötsligt kan dyka upp på Afrikas savanner, på New Yorks jazzklubbar, på Stockholms förorters fritidsgårdar, i de norrländska skogarna och på det skånska slättlandskapet. Eller vart nu fantasin tar oss. Men kanske mest av allt är det ett land skapat av Tommy Galento. Ett musikaliskt landskap som bara finns i hans musikaliska kreativitet, och i verkligheten. Ja, och i Köpenhamn förstås. Det hör vi ju i ”Copenhagen OK”.
1969 steg Pierre Lacocque in på Ida Noyes Hall på Univeristy of Chicago och fick sitt livs upplevelse. Kommen från Belgien och vara icke-engelsktalande blev mötet med Big Walter Horton och hans munspel en upplevelse som satta sina spår. Efter en tur till Kanada kom Pierre åter till Chicago 1976 och 1992 bildade han bandet Mississippi Heat, som han har lett sedan dess. Munspelet tog han till sig och utvecklade till en personlig stil med ett stort, tungt och mullrande sound, ofta med ett stort darr som avslutning på varje instick eller solo. Något som i längden blir lite för enahanda och lite för dominerande.
Jimmy Hughes är en viktig pusselbit i den tunga gospel-, country- & r&b-rotade musik som kallas Southern Soul. Han var den första artist som spelade in i Rick Halls nya Fame-studio i Muscle Shoals, Alabama och den första att få en hit (”Steal Away” 1964). Att dessa tidiga Fameinspelningar har kallats ”The Holy Grail of Southern Soul” är inte svårt att förstå. Ni kan läsa mer om dem och Hughes första album i Per Magnussons recension av den första volymen i Kents Hughes-serie, »Steal Away«: www.rootsy.nu/recension.php?id=1283.