NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

För den som är intresserad av äldre elektrifierad Chicagoblues i modern tappning är Linsey Alexanders tredje album för Delmark, ”Two Cats”, ett bra alternativ. Som numera pensionär har Linsey övergått till att bli fulltidsmusiker med bas i Chicagos South Side. Som så många andra kom han en gång i tiden från södern, närmare bestämt från Holly Springs, Mississippi, men gjorde det bluesvitala Chicago till sin hemstad.

Linsey ”The Hootchie Man” Alexander har inte tillhört de mer framstående av Chicagos bluesmusiker. Inte egentligen förrän nu på senare dagar. Han är en traditionsbärare. Men en moderniserad sådan. Traditionell chicagoblues kombineras med Bobby Rush-funkig blues, R & B, och mer soulinfluerade inslag.

Sångtexterna är många gånger bluestraditionella om män och kvinnor, otrohet och svek, kärlek och obesvarad sådan, orättvisa och hämnd. Även om det är historier ur livet, en slags Flash Fiction Blues med ibland festliga punschlines, är det eländes elände som Linsey sjunger om.

De moderna inslagen handlar om nytillkomna medier som facebook och instagram, som i ”Facebook Woman” eller dagens politiska situation om den inte så taktkänslige presidenten i den mer taktfasta ”Comb Your Hair”. Samtidigt tar Linsey inspiration från förr och gör en B.B. King-pastisch i ”That Ain´t Right”.

Det är en generös mängd musik som finns med på plattan. 67 minuter. Samtidigt känns det som om några av spåren är lite av ett utfyllnadsmaterial. En smärre borttagning av spår hade gjort helheten bättre.

Musikaliskt mycket stabilt och bra komp. Inte minst Roosevelt Purifoys piano och orgel gör ett fint arbete. Blåset och Paul Hanovers munspel höjer nivån. Linsey försöker variera musiken med att blanda snabbare och långsammare låtar, med eller utan blås, kortare eller längre gitarrinslag, eller mindre taktfasta och mer melodiösa. Det hela avslutas med en rap från J. Parker.

Linsey Alexanders ”Two Cats” kommer inte riktigt upp i nivå med sina båda tidigare Delmark-album. Men utan tvekan en god bärare av det klassiska chicagobluessoundet och med en känsla för fyndiga texter. Som när han beskriver att den kvinna som övergivit honom för en annan man och tagit hans bil nu även vill ha hans gräsklippare. Så illa kan det vara.
Read more about Linsey Alexander
Hör upp, gott folk!

Det har kommit en ny röst i etern.

Och inte vilken röst som helt. En röst som ackompanjeras av en gitarr som för oss långt tillbaka i tiden. Till tiden för blues, folksånger och ballader som först sjöngs och spelades på tidigt 1900-tal.
Rune Häger undrade i en recension av bland andra Boppin Steve & The Playtones för ett par månader sedan varför man lyssnar på musik som redan gjorts. Tja, jag tycker att det finns i alla fall två enkla svar på den frågan: Därför att det är bra och för att man kan se det live.
Det är helheten som gör storheten. Till skillnad från många andra piano- och sångbaserade grupperingar tar inte Nils Bondesson på ”Blues Dreams” över och dominerar framträdandet. Därför är det så ljuvligt skönt att lyssna till en platta där den sammantagna helheten är större än var och en av de medverkandes insatser. Speciellt i ett fall som detta, där varje enskild insats dessutom är utomordentligt stark. Då förstår ni också hur stor helheten faktiskt är.
Merle Haggard har alltid varit bra. Men vissa perioder glöms lätt bort, när man fokuserar på genombrottsfasen och det mer traditionsvårdande skede som Merle Haggard varit inne i de senaste tio åren. På sjuttiotalet gjorde han till exempel massor av bra skivor, liksom under första delen av åttiotalet. Merle Haggards eventuella ojämnhet har mer visat sig i mindre bra skivor än i sammanhängande mindre lysande perioder.
Monk in Paris
CD + DVD

Monk ´Round The World
CD+DVD


Jag vet inte om jag klarar det här.
Jag blir lika förvånad varje gång det kommer en ny samling med outgivna inspelningar och demos med George Jackson. Varför fick han inte den egna solokarriär som han så väl förtjänar? Han var en lysande låtskrivare, arrangör och sångare då på slutet av 60-talet. Bilden bekräftas med all önskvärd tydlighet med detta det andra albumet med inspelningar funna i Fame Studios källarvalv. En guldgruva av stora mått.