NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

The Rockridge Brothers kommer från Hägerstensåsen i Stockholm. Det skulle lika väl kunna ha varit Appalacherna. För det är en härligt fartfylld och stämningsrik hillbilly bluesgrass de spelar. Denna deras tredje egna platta sedan starten för nio år sedan är en på många sätt roligt lyssning. Även om många av låtarna är mer eller mindre kända traditionella sånger är det inga vördsamma tolkningar av den mesiga varianten vi får höra. Utan här har de snarare sagt till varandra att plocka något personligt ur sångerna. En utmaning de klarar alldeles utmärkt. Annars skulle man bli lite misstänksam när man ser att de två första spåren är ”John Henry” och ”Wayfaring Stranger”. Men ”John Henry” är snara snabbtågssnabb än rälsspikhamrande och ”Wayfaring Stranger” görs med känslosam lågmäldhet, så stämningsfull att man kan höra dammpartiklarna dansa i vårsolens strålar genom fönstret. Och ännu mera damm virvlar säkert upp från fötterna på alla dansande som svänger runt till de många snabba låtar som följer och drivs fram av fiol, banjo, bas och gitarr.

Det The Rockridge Brothers bjuder på är mer traditionellt än experimentellt men samtidigt mer personligt än kopierande. Det är en fin balans mellan instrumenten och den gemensamma sånginsatsen är förnämlig. Inte minst i Washington Phillips ”What Are They Doing In Heaven Today”. Det är också detta som gör ”No Sleep ´Til Rockridge” så rolig att lyssna på. Gospel, blues, cajun, folkmusik och bluegrass samsas till ett levande stycke amerikansk musikblandning. För ”Down South Blues” skulle lika väl kunna komma från något färgat stringband, ”Convict Waltz” är ju Ira LeJeunes cajunvals, ”Who Broke The Lock” kommer ur var mans mun och de andra från vänner och legender inom bluegrass ala The Carter Family, Bubba George Stringband eller The Hackensaw Boys.

The Rockridge Brothers är Peter Frövik gitarr, Ralf Fredblad fiol, Kristian Herner banjo och Pontus Juth ståbas. Och tillsammans står de för en fin sång ensamt eller i grupp. Bror David Nilsson hoppar in med sin banjo i den snabba ”Roll In My Sweet Baby´s Arms” och utmanar Kristian på duell. Ulf Holgersson fyller på med sitt munspel i avslutande ”Raleigh And Spencer”. Ralf Fredblad bjuder upp med ett härligt fiolspel i ”Give The Fiddler A Dram”. Och den kan han vara värd efter sin insats. Ja, alla i bandet faktiskt.
Read more about The Rockridge Brothers
Du som gillar tidig folkpop ala The Byrds med stänk av country, psykedelika och skön stämsång skulle också kunna gilla The Hanging Stars. Beachwoods Sparks skulle också kunna fungera som jämförelse.
2020-10-26

The Ghost Of Paul Revere
Good At Losing Everything

(Rocknob)

Spotify
Todd is God...
article / 2005-06-30 / Ola Karlsson
Den 5:e juni befann jag mig på London Hammersmith Apollo för att för första gången få se Gud livs levande. Jag blev inte besviken. Tvärtom; jag ville skrika, gråta och framför allt skriva; av pur glädje, allt för att försöka förklara varför ett osympatiskt hästansikte från Philadelphia kunde betyda så mycket för en 30+ musikskribent. Jag fick inte ur mig nånting. Så tom var jag på känslor. Därför plockade jag fram den här gamla hyllningen, som fortfarande säger det mesta om vad jag känner inför min enda, och sista (?) musikaliska hjälte - Todd Rundgren.
Josh Rouse har sedan mitten av 2000-talet gjort Spanien till sitt nya hemland och allt mer influerats medelhavskulturen i sin musik. Samtidigt vill han att detta han senaste album ska ses som en resa från det förflutna, till dags datum och vidare in i framtiden. Det finns en hel del spanskinfluenser utan att det för den skull låta ”latinskt”. Alla sånger är till exempel på engelska. ”Movin´ On” kan ses som brobyggaren med sina mjuka, melodiska harmonier som känns som en sommarbris när den i ett lätt shuffletempo sveper förbi.
Diana Jones spelade in sitt fjärde album under två dagar i december i fjol i Peters Homestead Cabin, Museum Of Appalachia, Clinton, Tennessee. Med en stilla brinnande eld i den jättelika öppna spisen och tillsammans med Matt Combs och Shad Cobbs i en ring runt mikrofonen spelade hon in elva mycket personliga och mycket vackra sånger. Sånger som springer ur den tidiga folkliga countrymusikens hemtrakter i bergen och som förvaltats över åren av förfäder.
Av min två år äldre syster, hemkommen från en språkresa till Brighton på sensommaren 1964, fick jag som present två singlar med Bern Elliott & The Fenmen. Båda på den magiska etiketten Decca, alltså samma bolag som gav ut Rolling Stones skivor och liksom Mick Jagger och Keith Richards var gruppen från grevskapet Kent. Men där stannade likheterna. Bern Elliott & The Fenmens singlar »Money / Nobody But Me« respektive »New Orleans / Everybody Needs A Little Love« har mer gemensamt med Liverpools merseybeat än Stones tuffare rhythm & blues.