Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Bob Dylan Waterfront, 2 april
Av Magnus Östnäs

On a night like this fick vi en stundtals blytung, stundtals uppsluppen, stundtals nonchalant nobelpristagare inför ett spikat Waterfront i ett Stockholm där tussilago trängde sig upp ur asfalten och kajerna fylldes med spirande romanser. Det som började som ett skepp i nöd utvecklade sig till ett nåderikt hamnkvarter där höjdpunkterna framförallt kom när Dylan klev undan från pianot, greppade tag i tre-fots-micken och blåste glöd i »Love Sick«, »Autumn Leaves« och »Why try to change me now«.

Största överraskningen för kalenderbitna var att Dylan plockade upp »To Ramona« från »Another side of Bob Dylan«. En låt som det spekulerats kring om den skrevs för Joan Baez eller kanske för Nico. Tyvärr hade bandet inte adapterat Dylans arr fullt ut. Synd på en låt med rader som:

But it grieves my heart, love
To see you tryin' to be a part of
A world that just don't exist
It's all just a dream, babe
A vacuum, a scheme, babe
That sucks you into feelin' like this


Överhuvudtaget är inledningen trevande. Kassaskåpssäkra »Things have changed« rafsas igenom och det är inte förrän i tredje låten »Highway 61 Revisited« och efterföljande »Beyond here lies nothing«, som bandet kickar igång.

Charlie Sextons gitarr ligger lite för ofta lite för högt i mixen, inte minst i »Duquesne whistle« som riskerar att lösas upp i beståndsdelarna. Även Georg Recilis virvel låter onödigt ofta islada och stör till exempel en i övrigt blytung »Early Roman Kings«. När Recili plockar fram visparna i »Melancholy Mood« blir det något helt annat och då blir också samarbetet med Tony Garnier något att skriva hem om. Men, nog är det också så att det inte är helt enkelt att gå balansgången mellan Dylans arr och hans spontana infall vid flygeln. Det måste man ge detta i sin helhet svårt kompetenta band där Don Herron på det mest utsökta sätt vandrar fram och tillbaka mellan pedal- och lap steel och där Stu Kimball håller ihop tiderna, lågmält och distinkt.

Och som sagt, det är restart på Neverending tour efter ett fyra månader långt uppehåll, med det får vi kantigheter men också en på alla sätt mäktig och känslosam »Love Sick«, en sjukt nervig »Scarlet town«, en underbar »Old black magic« och en helt och hållet uppklarad »Autumn Leaves«. Vi kan återigen konstatera att en kväll med croonern, inkarnationen från Duluth, i vit hatt och Malevitj-kostym är som ingen annan:

We got much to talk about
And much to reminisce
It sure is right
On a night like this.

Läs mer om Dylan, Bob


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.