Recension
Friedman, Kinky
Live from Austin TX
(dvd New West)

En konsert i Austin City Limits-serien har aldrig sänts på tv, vare sig i Texas eller någon annanstans. Piratkopior har cirkulerat, men på laglig väg har den inte kunnat skådas. Förrän nu. Det handlar alltså om Kinky Friedmans konsert tillsammans med sina Texas Jewboys den 11 november 1975. Nu finns den på dvd och cd. Jag rekommenderar dvd-versionen.

Ty uppträdandet har visuella kvaliteter som uppväger det musikaliska kaos som stundom råder, och det är roligt att se samspelet och samförståndet mellan Friedman och hans medmusiker.

Vad som främst slår mig är också hur bra Kinky Friedmans band är, naturligtvis bättre än han förtjänar. Namnet ger en hommage till förebilden The Texas Cowboys, Bob Wills orkester. Även om det är betydligt mindre skapar det också samma typ av sväng som de stora western swing-banden gjorde. Gitarristen Wichita Thomas Culpepper är en skicklig swinggitarrist, och Snakebite Jacobs är en läcker saxofonist. Han rör sig i det vilda gränsland där Louis Prima antagligen skulle vandrat, om han varit trettio år yngre. Snakebite Jacobs gör en fin duell på sin sopransax med pianisten, ibland även blåsaren, Jewford Shelby i »Wild Man from Borneo«; han rentav räddar den, då Kinky Friedman även med sina egna mått mätt sjunger sällsamt illa där. Och på altsaxen pendlar Snakebite mellan bebop och frijazz. Jewford Shelby står för Bob Wills-inpassen, läckert och underfundigt pådrivande, hela tiden med glimten i munnen, ögat och klaviaturen.

Det är alltså en skitfräck konsert, om ni ursäktar uttrycket. Bandet är tätt, svängigt och kul. Och Kinky Friedman framför sina slagnummer: de satiriska mästerverken »Arsehole from El Paso« och »They Ain’t Making Jews Like Jesus Anymore«, den innerliga »Ride ’em Jewboy« och allskrålsnumret »Homo Erectus«. Men vi får också en del mer eller mindre märkliga covers. Jag kan inte med bästa vilja i världen tycka att Kinky Friedman klarar av »Amelia Earhart’s Last Flight«. Men Wichita gör ett fint swingsolo, liksom Snakebite på sopransaxen. Det funkar dock bättre i Billy Swans »Lover Please«, det är också en blygsammare komposition, men även där drar Snakebit ett tungt lass med sitt solo och sina Boots Randolph-inpass.

Vad ska man säga? The Kinkster är just bara The Kinkster. Han tävlar i en liga för sig. Han är en lysande satiriker, han är också bra på att utmana tabun; han är faktiskt en gudabenådad hädare - androm till lärdom men icke till varnagel. Han visar också sin allvarligare sida i en sång som »Ride ’em Jewboy«: ”Now the smoke’s from camps a-rising.” Då uppnår han en trovärdighet helt i nivå med 60-talets radikala sångare. Och bandet svänger suveränt. Men, som sagt, skaffa i första hand dvd:n.

/Magnus Eriksson