Recension
Blandade Artister
Anchored in Love. A Tribute to June Carter Cash
(Dualtone)

John Carter Cash är hjärnan bakom »Anchored in Love«, den vackraste hylling till mamma June Carter Cash som jag kan tänka mig. Som samling är den lika suveränt genomförd som »Voice of the Spirit: The Gospel of the South«. Låt mig ta det hela spår för spår.

Sheryl Crow och Willie Nelson öppnar med »If I Were A Carpenter«. Jag har alltid tyckt att Johnny Cashs och June Carters version var ett av de svagare korten på Folsom Prison-skivan, men med Jamie Hartfords sparsmakade figurer på elgitarren, Randy Scruggs snirkliga gitarrlinjer och Mickey Raphaels snyggt återhållna munspel i bakgrunden gör Crow och Nelson en riktigt bra version. Nelson går på rutin, eller något liknande, medan Sheryl Crow visar att hon är en honky tonker i själ och hjärta.

Carlene Carter och Ronnie Dunn fortsätter med »Jackson«, även det en av de duetter med June och Johnny som jag haft svårt för, och konstellationen Carter/Dunn inger farhågor. Men Ronnie Dunn driver fräckt på och Carlene Carter får för en gångs skull till det i sin rockabillyimpregnerade sång. För övrigt enda spåret med steel på skivan; Gary Morse hugger läckert.

Loretta Lynn visar i »Wildwood Flower« att hon fortfarande är mäktig en trovärdig sånginsats, så fjärran den sorgliga skivan »Van Lear Rose« häromåret. Nancy Blakes autoharp ger klassisk Carter Family-touch.

Loretta Lynns kusin Patty Loveless och Kris Kristofferson gör skivans första mästerverk i »Far Side Banks of Jordan«, den vackraste och mest gripande white gospel jag vet. Patty Loveless är en av alla tiders största countrysångerskor och den som för närvarande gör den mest meningsfulla musiken av dem som fortfarande är i livet och aktiva. Kristofferson inleder med sitt patenterade grumlande, och Patty Loveless svarar längre ner i registret än hon brukar sjunga, men rör sig uppåt, innan hon hittar ett lägre läge där hon matchar Kristoffersons mumlande. Det låter lite udda, men växer till sublima duetthöjder. Laura Cash på fiol och Tony Harrells piano understryker den rustika skönheten.

Brad Paisley visar sedan sin storhet i »Keep on the Sunny Side«, med elegant gitarrintro och övertygelse i sången. Laura Cash och systrarna Peasall ger fin relief med sina bakgrundsstämmor. Ronnie McCourys mandolin driver fint på, och Paisley hittar just det något lite för höga tempo som var så typiskt för Carter Family.

Rosanne Cash i »Wings of Angels«, en av de sånger på skivan som June Carter också komponerade. Ånyo gör Laura Cash fina fiolinsatser, i skör samklang med Randy Scruggs akustiska gitarr. Och June Carters styvdotter sjunger med den sargade övertygelse där dyrköpt erfarenhet och gudsförtröstan ingår i en djupt mänsklig förening.

Elvis Costello visar i en helt akustisk version av »Ring of Fire« att hans tidigare så obesvarade kärlek till Nashville kanske till slut är besvarad. Liksom Brad Colerick och Suzy Bogguss på Colericks nya skiva »Lines in the Dirt« och Lucy Kaplansky på nya »Over the Hills« visar han också att låten är bra och att Johnny Casht töntiga version dessbättre inte gav sista ordet i den frågan.

The Peasall Sisters sjunger sedan gudomligt, eller åtminstone som änglar, i »Road to Kaintuck«, där Billy Bob Thornton gör sin hittills bästa insats som countryartist; alltså en recitation. LeRoy Troys stompiga banjo ger visuell kvalitet åt sången och prärievagnarna frigör sig långsamt ur landskapet och får eget liv.

Så har vi skönhetsfläcken, den medvetet felaktiga knut som persiska mattmästare lägger in för att inte konkurrera med den högsta makten om den perfekta skapelsen: Grey DeLisle i »Big Yellow Peaches«. Det är trist att behöva säga det, men hennes försök att tolka kvinnans sorg sedan hon skjutit sin trolöse man faller helt på att Ms DeLisle inte tycks ha en susning om hennes intimiserande falsksång skall associera till graven eller till sängkammaren. Det är riktigt unket.

Så mycket uppbyggligare då att höra Billy Joe Shaver i »Kneeling Drunkard’s Plea«, en av tre sånger med en diskret elgitarr i bakgrunden. När jag såg Billy Joe på KB för fem år sedan spritte han med benen likt en extatisk pingstpredikant i sina mest inspirerade, alltså gudagivna, stunder, som för att fysiskt bekräfta sångens andliga och existentiella kraft. Här hör jag benen skaka.

Detsamma gäller Ralph Stanleys tolkning av »Will the Circle Be Unbroken«. Rösten blir allt sprucknare för varje år, men tonen träffar oftast rätt. Dewey Brown sjunger vidare på fiolen och Steve Sparkmans banjo ger perfekt driv i framförandet, liksom James Sheltons vackra melodispel på gitarren. Men ändå, nog hade det varit ännu bättre om John Carter Cash tagit chansen att tussa ihop Ralph Stanley med några av de andra sångarna (Patty Loveless, Billy Joe Shaver, systrarna Peasall och Costello till exempel) i en gemensam manifestation à la Nitty Gritty Dirt Bands olika »Will the Circle Be Unbroken«-projekt.

Och sedan, som en kärleksfull avslutning, reciterar och sjunger Emmylou Harris »Song to John«. Första gången jag hörde skivan tyckte jag det var i kladdigaste laget, men efter några dussin genomlyssningar har jag helt böjt mig. Emmylou Harris gör en vokal prestation jag inte trodde hon var mäktig längre.

»Anchored in Love« är i allt väsentligt en underbar skiva. Något som saknas? I stället för Grey DeLisle kunde kanske John Carter Cash städslat den fina countrysångerskan Reese Witherspoon, antingen för ett eget nummer eller som duettpartner till Loretta Lynn i »Wildwood Flower«.

/Magnus Eriksson