Recension
Karlsson, Svante
Inga träd får växa till himlen
(Halmstad Records))

Jag blir inte klok på den här plattan.

Svante Karlsson har släppt två album tidigare, ”American Songs” 1999 och ”Autographs” 2003. Hemma i Halmstad är han välkänd och respekterad som en säker låtsnickrare och på hans meritlista finns t o m några låtar, med svensk text, som ligger på After Dark-gängets ”Dolce Vita” från 2003.

Nu gör han för första gången en egen platta med texter på svenska. Och det är här, bland annat, som jag känner mig så kluven. För det är texter som pendlar mellan småkuliga berättelser eller enkel vardagspoesi till obegripliga pekoral.

En låt som ”Mannen som hatade sommaren” begriper jag inte ett dugg av. Jag har letat efter ett innehåll, men hittar bara tomma fraser och konstiga formuleringar som varken hänger ihop eller bildar ett sammanhang. Antingen är det texten eller jag som är dum.

Lika märkligt är det att försöka förstå en låt som heter ”–28ªC”. Jag får för mig att det är så här ensamma diktare, efter alldeles för många glas billigt rödvin, klottrar ner sina tankar om politik och tillvaron i allmänhet. Eller vad sägs om formuleringen ”Vi lever i ett land där Thomas Quick får vård. De tar mjölken ifrån de gamla, så Persson kan köpa gård”? Det låter onekligen som några steg tillbaka till den tid då mycket unga punkband kunde formulera sig helt utan några självkritiska hämningar.

Men Svante Karlsson kan också skriva både roliga och meningsfulla texter och det finns några riktigt bra låtar på plattan. Mats MP Persson är en av musikerna som garanterar att det låter snyggt och Magnus Helgesson har tillsammans med Karlsson själv gjort ett gott producentjobb. Så om man bara strölyssnar får man intrycket att här har en ny singer/songwriter fått fram en debut med mersmak.

Jag, och kanske några till, försöker fatta vitsen med konstiga texter i några av låtarna och undrar också varför ”E´vi ihop... ska vi åka till IKEA” måste vara nästan 14 minuter lång. Med en entonig melodi masar sig berättelsen fram och efter fem minuter är jag så trött på alltihop att jag trycker fram nästa låt. Och ändå måste det vara den enorma längden som är låtens poäng. Låten handlar om tristess och behöver sin tjatighet för att vara rolig. Men jag står inte ut.

Svante Karlsson har bevisat förut att han har kapacitet både som låtsnickrare och artist. Här ger han ett splittrat intryck, som jag inte blir klok på.

Men jag tror att nästa album blir något att se fram emot.

/Rune Häger