Recension
Fredrik Ljungkvist & Yun Kan 5
Badaling
(Caprice)

Det är kanske en truism att säga att Fredrik Ljungkvists musik i hög grad vilar på sina kontraster. Men utsagor blir truismer genom att vara ofta upprepade sanningar, och omdömet gäller i allra högsta grad Ljungkvists musik med gruppen Yun Kan 5.

Nya skivan »Badaling« inleds med att snärtigt och medryckande tema, som musikerna sedan förhåller sig till på skilda sätt, från Klas Nevrins snirkligt varierade pianofigurer till Ljungkvists lekfulla solon som skapar allt fastare konturer i sitt fria sökande, innan han plockar ner formerna i deras beståndsdelar. Envist pådrivna av rytmsektionen skapar de två en sällsam syntes av bebopattityder och frijazz.

Likartade brytningar präglar hela skivan, men även spänningen mellan det stramt reducerade uttrycket i till exempel Per-Åke Holmlanders tubaintroduktion i »Folkhemmet« och Ljungkvists ömt lyriska solo och Nevrins expansiva klangrikedom, innan allt sluter sig i Holmlanders och Ljungkvists försynta duospel.

I ett stycke som »Oslo« skapas också en fantasieggande brytning mellan Holmlanders tubakomp, med walking bass-drag, och Ljungkvists hardbopfraser, som ibland punkteras av frijazzens uppbrutna former. Och i »Kun lun« blir det bara lyriskt, mjukt och vackert eftertänksamt. Åtminstone signaleras ett sådant mönster innan en av skivans mer radikala formupplösningar sätter in.

Så genereras musiken av sina motstridiga tendenser, brytningar som också manar fram en absolut lyhördhet hos musikerna inför de andras infall och vinklingar. Så möts de i ett oupphörligt fascinerande meningsutbyte.

/Magnus Eriksson