Recension
Lofgren, Nils
Sacred Weapon
(Hypertension)

”Nissa mig hit och nissa mig dit”, skrev någon i Larm om Nils Lofgrens tredje soloskiva. Olsson eller Oldby? Jag minns inte så noga, men passusen speglade nog också viss besvikelse över att Nils Lofgren just då givit ut en medioker och trist tillrättalagd skiva efter två lysande studioskivor och en mycket bra, halvofficiell bootleg.

För egen del har jag också nissat både hit och dit under åren. När Nils Lofgren är som bäst, gör han utsökt musik, som på de tidiga albumen, på »Night After Night«, »Silver Lining« och den akustiska liveskivan 1997. Men mellan de benådade ögonblicken kan han vara riktigt trist, så där stadigt stillastående som bara en istadig rocker kan vara.

På nya skivan »Sacred Weapon« framträder en nertonad Nils Lofgren. Texterna är självutlämnande, ibland lite såriga. Lofgren håller tillbaka de elektriska solona, även om vi även får en del sådana, och ägnar sig mer åt känsloladdad slide och suveränt plock på den akustiska gitarren.

Så pendlar uttrycket mellan klassisk Lofgren-rock som »Mr Hardcore« med vinande gitarr och pressad sång och lågmält stämningsfyllda betraktelser som »Tried and True« och »Comfort Your Love Brings«. Nils Lofgren är inte världens bästa sångare, men i hans mer återhållna sånger tycker jag rösten fungerar fint: lite naivistisk i fraseringen, fylld av förtröstan (om än ibland paradoxal sådan) i sitt känslomässiga tilltal. Och den inledande duetten med Willie Nelson är gripande vacker i sin nakna innerlighet.

Så är »Sacred Weapon« också Nils Lofgrens bästa studioskiva på flera år.

/Magnus Eriksson