Recension
Lee, Albert
Road runner
(Sugar Hill)

Någonstans mellan svenska dansband och countryrockare som Steve Earle och Buddy Miller parkerar Albert Lees nya platta ”Road runner”. Men den är för den skull inte lika mjäkigt som exempelvis The Refreshments tenderar att bli. Att räkna upp brittiske Albert Lees ofantligt långa meritlista är ungefär lika krävande som att gå igenom Rod Stewarts alla kvinnor. Så det gör vi en annan gång.

Albert Lee (f 1943) är inne på sitt femte decennium som gitarrist och den ständigt leende virtousen har på senare år blivit lite av what we in Sweden call ”Sverigevän”. I slutet av 2005 turnerade han runt vårt land med Bill Wymans Rhythm Kings och så har han slagit sig ihop med Robert Wells och hans Ålandsbåt på land under namnet Rhapsody in rock flera gånger.

Lee har på ”Road runner” samlat på sig en rad bra sånger av låtskrivare som John Hiatt, Delbert McClinton, Richard Thompson och Leo Kottke. Överraskande glatt och framåtskridande förvaltar han dessa med basisten Bob Glaub, super-steelgitarristen Buddy Emmons och Jayhawks-trummisen Don Heffington. En hel del gitarrexcesser blir det förstås, men aldrig over the top. Om jag ska försöka precisera lite mer hur det låter så befinner vi oss någonstans i brytningen mellan country och rockabilly adderat med Lees alldeles unika gitarrspel, lite åt picking-hållet blandat med brittisk ren klang utan effekter.

Albert Lee sång är heller inte pjåkig, speciellt när han blir uppbackad av Buddy Miller i titelspåret. Medelålders manliga gitarrfans kommer säkert att gilla den här plattan. Jag är i alla fall en av dem.

/Anders Sundin