Recension
Dodge, Arthur & The Horsefeathers
Room No 4
(Blue Rose)

Det här bandet från Lawrence, Kansas, är ingenting mindre än en våt dröm för alla Rootsy-fans.

Här finns alla de rätta influenserna: The Band (stämsång, harmonier i »Gates«), Neil Young (»Carry Me«), västkustrock (»Hustlin´ California«), Byrds (Gene Clarks »Why Not Your Baby«), Basement Tapes (»Let My Reach Exceed My Grasp«) — det finns de som tycker sig höra »Nebraska« och Tom Waits också — och över alltihopa lyser pappa Dylan.

Men det märkligaste av allt är att det låter som ett homogent band, med eget uttryck och ton. Mycket på grund av Arthur Dodges känsliga, uttrycksfulla och slitna, trötta röst och ett gäng riktigt fina låtar. Bland dem ett par där de helt och hållet låter som sig själva. Som den utsökta »Sister Played Piano« och vackra kärleksballaden »Fell«, med bara akustisk gitarr.

Det är inte utan att man blir nyfiken på deras fyra tidigare plattor.

/Christer Olsson