Recension
Blandade Artister
More Perfect Harmony ¬– sweet soul groups 1967-1975
(Kent)

Det är som med nikotin: för varje dag som går blir det svårare att sluta. Varje dag med ytterligare en snus under läppen eller cigarett i mungipan förlänger beroendet till nästa dag och dagen därpå. Till slut har vanan och beroendet tagit över vardagen, kvällen, helgen, varje stund. Endast sömn är det avbräck då kroppen måste avstå från kicken.

Det är som med nikotin: för varje dag som går blir det svårare att sluta. Man kan ju tycka att engelska skivbolaget Kent massproducerar och närmast pumpar ut samlingsskivor. Kanske är det så att kvantitet går före kvalité ibland. Men oftast tycker jag att skivorna håller klassen rakt igenom, har en skärpa som alltför många samlingsalbum saknar. Självfallet finns det undantag, höjdpunkter och misslyckanden hör livet till.

Det är som med nikotin: för varje dag som går blir det svårare att sluta. Konsekvensen, i alla fall för mig, är att jag känner ett behov av att lyssna på alla de soulsamlingar som Kent sammanställer. Jag är rädd för att missa den där låten som får håret på armarna att resa sig och för stunden får mig att avfärda all annan musik som taskig snabbmat. Jag längtar och strävar efter samt söker denna kick då musik är så självklar att alla svarta moln, farhågor och mindre beundransvärda tankar försvinner i takt med att musiken tar över.

Det är som med nikotin: det är kicken som är det viktiga, inte vilket märke som pryder dosan eller paketet. För visst är det konstigt och underligt. Vi letar i gömmor och vrår efter dolda skatter, efter bortglömda låtar, medan de vackraste juvelerna redan står uppdukade på bordet. Jakten har blivit mer betydelsefull än kicken. För hur bra de 24 låtarna på »More Perfect Harmony« än är, så slår de aldrig Sam Cooke, Gladys Knight, Ray Charles, Diana Ross, Solomon Burke, Aretha och alla andra av dessa de mest radhuskära namnen på soulens stjärnhimmel.

Det är som med nikotin: jag njuter av varje stund. Njuter varje gång Joe Bataan sjunger »Under the Street Lamp« och sammanfattar var låtarna på denna skiva har sitt ursprung, då han sjunger om doo wop och om drömmen om en framtid inte alltför avlägsen. Jag njuter likaledes så av djupa »The Third Degree« med trion The Sequins, får gåshud då The Newcomers river ner huset med kärlekskranka »Betcha´ Can´t Guess Who« och återvänder ständigt till »Won´t You Please be my Girl« som är så vackert framförd av The Soulville All-Stars.

Det är som med nikotin, fast hundra gånger bättre.

/Mattias Bergqvist