Recension
Paul Thorn
Don´t Let The Devil Ride
(Perpetual Obscurity)

Paul Thorns tidiga album, till exempel "Ain´t Love Strange” från 2000, spelade jag nästan oavbrutet –klassisk rock men alltid med en känsla av soul av blues i botten. Men sen tappade jag bort honom - kanske mest för att allt lät lite lika, även om det alltid var bra.

Nu är han tillbaka med ett album som doftar gospel och Mississippi lång väg. Han har återvänt hem till sitt Tupelo och sen spelat in i Muscle Shoals, i New Orleans och Memphis med bland andra Blind Boys Of Alabama och McCrary Sisters. Ett mycket starkt album som Paul sammanfattar så här:

»This is the culmination of my whole life in music, coming back to my gospel roots. My message on this record is 'let's get together' - I want to help lighten your load and make you smile.«

Och det är nog den bästa sammanfattningen av ett allt igenom fantastiskt album som nu går på repeat.

Stark version av ”Love Train”:
www.youtube.com/watch?v=Aqk4lznvD48/visalogg.php

/Thomas Lundvall

Lyssna på Spotify