Recension
Led Zeppelin
Celebration Day
(Atlantic/Warner)

Led Zeppelin har släppt sin återförenings, hyllnings, och avskedskonsert i o2 Arena på CD/Dvd och BlueRay för de som inte såg dem live eller på bio. Den är väl värd en titt eller ett köp.

När John Bonham kvävdes i sina egna spyor dog också Led Zeppelin. John Paul Jones, Jimmy Page och Robert Plant kunde inte tänka sig att fortsätta utan honom och hans kraftfulla, energiska, tekniska och finessrika spelstil. Hans påverkan på soundet var så stort att de menade att det inte gick utan honom.

Till saken hör också att bandet var på väg utför, sista plattan som spelades in i Stockholm, i Björn och Bennys Polarstudio, har inte många höjdpunkter. Den är bra men inte med Led Zeppelin mått mätt. Jimmy Page var knappt närvarande på grund av sitt heroinmissbruk och Robert Plant plågades av, som han såg det, bandets dåliga karma. För hans del hade en son dött, han själv varit med om en bilolycka med sin fru och han fick mer eller mindre ligga i gips under hela inspelningen av albumet – »Presence«. Dessutom hade framförallt Bonhamns och Pages alkohol och drogmissbruk börjat märkas på scen. Det var med andra ord en ganska lämplig tidpunkt att lägga ner.

Karriären behöver jag inte skriva så mycket om mer än att de tog världen med storm och att deras plattor och konserter sålde i massor. Jimmy Page gitarrspel, John Bonhams trummor, Robert Plants röst; vilken ryktas ha varit så stark att han inte behövde mickas upp när de repade, och John Paul Jones basspel tillsammans med hans keyboard, mandolin och en massa andra instrument, skapade ett band som var och är unikt.

Från första plattan 1969 tills punken slog igenom ägde de världen och de låg på Atlantic Records, ett amerikanskt skivbolag lett av musikentusiasten Ahmet Ertegun. Han var den som erbjöd dem skivkontrakt och stöttade dem när de svepte över USA och tog världen med storm. Han blev deras personliga vän och bundsförvant ända fram till sin död 2006.

Efter att ha lagt ned har de gjort enstaka offentliga framträdanden tillsammans. Live Aid var ett sådant, ett dåligt repeterat och utfört trelåtars framträdande, firandet av Atlantic Records 40-årsjubileum var ett annat och därefter stod de ståndaktigt emot återföreningar och turnéer. Men när Ahmet Ertegun dog gick alla med på att göra en hyllningskonsert till sin vän och mentor.

Musikvärlden och fans blev som tokiga.

För att ersätta John Bonham tog man in hans son Jason, en trummis i samma stil och dessutom mer eller mindre en medlem av Led Zeppelin-familjen. Ibland hade han hoppat in och lirat när bandet jammade och det redan som väldigt ung.

Valet av spelplats föll på o2 Arena i London och man beslöt sig för att lotta ut biljetterna, 18000 fanns att tillgå, 20 miljoner personer ansökte. Jag skriver det igen; 20 miljoner ville ha en biljett till en konsert med Led Zeppelin. En sak är säker, kändisar är inte bara rika, vackra och lyckliga – de har tur som tokiga också. Alla de som man förväntat sig skulle komma lyckades vinna i lotteriet och var på plats…

Snacket gick om turnéer men som vanligt tackade Robert Plant nej. Dock beslöt man sig för att filma hela konserten och nu har den visats på biografer runt världen och släppts på CD/DVD/BlueRay. Och jag har ett exemplar…

Det är bra, till och med mycket bra. Från första låten »Good times bad times«, som också inledde första albumet, fram till sista extranumret »Rock and Roll« låter det som Led Zeppelin, fast ett mer moget sådant. Plant kommer inte alltid upp i de högsta registren men ärligt talat är det rätt skönt och Page, som jag alltid upplevt har spelat fortare med plektrumhanden än vad vänsterhanden ibland klarat, gör en bra konsert. Även om solot på »Stairway to heaven« inte håller samma klass som under 1970-talet. Men med tanke på att de inte spelat ihop som band sedan 1988 låter det fantastiskt.

Som konsertfilm är det en en bra om än inte sensationell produktion, kamerorna har lyckats fånga blickarna och leendena. De av glädje för att det låter så bra, de av kärlek för att bandet trots allt delade en fantastisk erfarenhet tillsammans som unga, och de för att de fortfarande kan, men kanske framförallt de som kommer för att de är vänner och på ett eller annat sätt älskar varandra i kraft av sin gemensamma upplevelse.

Låtar som sticker ut är »In my time of dying«, kraften i Jason Bonhams trumspel är inte långt efter pappas original, och Jimmy Page lirar gitarr som den gitarrhjälte han är. Även i »No Quarter«, där John Paul Jones vackra pianospel tillsammans med det meditativa drivet i trummorna och Jimmy Pages magiska gitarr skapar en skör, vacker och stämningsfull känsla, låter det kanon. Under funkdrivet i »Trampled under foot« går det knappt att sitta still och till och med gamla, gråa och luttrade fans känner hur det spritter i benen.

Men allra bäst och allra mest Led Zeppelin är »Kashmir«, den är majestätisk, magnifik, magisk och bara så fruktansvärt jävla bra, med en tyngd och ett självklart sväng och häng som bara det här gänget av 60-åriga farbrödrar klarar av att lira.

I sista extranumret »Rock and Roll«, kanske den allra sista låt som de tre originalmedlemmarna framför tillsammans, är det så bra att Jason inte verkar vilja avsluta låten när han kopierar och expanderar farsans enorma slutfill. Det är till och med så att man ser Jimmy Page kolla på honom med en road min som säger; sluta nu för helvete. Till sist slår Jason av, publiken jublar och Jason Bonham rusar av scenen in i sin loge och gråter som ett barn.

Cirkeln är sluten…

/Ulf Österlind

Lyssna på Spotify