Recension
Turnpikes, The
Don´t Mess With The Band
(Plugged)

Det här countrybandet från Karlskrona firar 10-årsjubileum i år och det förvånar mig att man inte hör talas om det mer än man gör. En annan sak som förvånar mig ska jag återkomma till.

På nya plattan, som är bandets tredje, har de förstärkt med gästartisterna Janne Lindgren på steel/dobro och Boppin´ Steve Jonasson från The Playtones på piano.

Det är ju ett par cowboys som kan få den här sortens musik att låta hur bra som helst. Men också de fyra blekingarna i The Turnpikes är duktiga på att få musiken att låta bra. I en del låtar kryddas soundet med Shadowsklanger och här och där finns lite rock´n rollstämning från 50-talet.

Till detta kan man lägga att låtskrivarna i bandet gör ett fint jobb, inte minst när det gäller de vettiga och trovärdiga texterna som är skrivna i sann countryanda.

Så det mesta på plattan är alltså värt ett gott betyg.

Men man måste ju få klaga lite också. Och det finns alltså en detalj som förvånar mig och egentligen är det ingen detalj, utan den avgörande skillnaden mellan att verkligen gilla plattan eller sluta lyssna på den.

Och det som får mig att sitta med ett frågetecken ovanför skallen när jag lyssnar, det är för att jag undrar om ingen i bandet saknar det rätta amerikanska countryuttalet i sången? De båda sångarna i Turnpikes sjunger på skolengelska. Och jag tänker att det här kunde bli en klockren dundersuccé i alla länder där man gillar country – om bara sången hade känts äkta. Men tyvärr sitter jag och retar mig på den svengelska dialekten, för den får mig att tänka på en karaokekväll i baren på Hotel Sandy Beach i Benidorm.

Finns det ingen i Blekinge som kan hjälpa Tommy Axelsson och Hans Eklundh att öva upp ett mer amerikanskt sätt att sjunga country? Med ett bredkäftat och självsäkert amerikanskt uttal som döljer svenskan och lyfter fram det som The Turnpikes egentligen vill vara? Då blir det riktigt, riktigt bra.

/Rune Häger