Lost in the Blåst
Chilton, Alex
Like Flies on Sherbert
(Peabody/Aura)

Om någon musikartist har gjort en bakvänd karriär så måste det vara Alex Chilton. Redan som tonåring hade han sina största kommersiella framgångar i slutet av 1960-talet som sångare i The Box Tops. Därefter befann han sig i en försäljningsmässig utförslöpa. Först i Big Star – som kollapsade i mitten av 1970-talet efter tre numera klassiska popalbum som då inte sålde nämnvärt – och därefter som soloartist i olika konstellationer av medmusiker. Och det är som en besviken och vid första anblicken desorienterad soloartist vi fångar honom här med 1979 års Like Flies on Sherbert.

Albumet är präglat av punkens ”do it yourself”-attityd som han kom i kontakt med i New York efter Big Stars splittring. Men framför allt märks Memphis-andan och dess blandning av olika musikstilar. I det här fallet hej vilt. Och inte bara det. Chilton sätter låtmixern på elva så att resultatet dessutom blir en sorts dekonstruktion (jodå) bryggd på lika delar original och covers med en märklig lyssnarupplevelse som följd och som inte främst riktar sig till vänner av ordning. När albumet gavs ut gjorde det inte mycket väsen av sig utanför den innersta fankretsen. Inte så konstigt, för den första utgåvan på Peabody-etiketten pressades bara upp i 500 exemplar. Men Like Flies on Sherbert har därefter återutgetts flera gånger (först av det engelska skivbolaget Aura 1980) och sedan i flera andra versioner med eller utan bonusspår. Med tiden har albumet kommit att framstå som en riktig milstolpe.

Chiltons egna kompositioner är i grund och botten raka rocklåtar men de tillåts ragla omkring bäst de vill. Men de stapplar ändå värdigt i mål tack vare Jim Dickinsons ledning. Covermaterialet spänner från K C and the Sunshine Bands discoflört Boogie Shoes (inte med på Peabody-utgåvan) över country (Ernest Tubbs Waltz across Texas och The Carter Familys No more the Moon shines on Lorena), pop (Troy Shondells Girl after Girl) och cajun (Jimmy C. Newmans Alligator Man) till den lätt sinnesslöa I’ve had it som The Bell Notes spelade in i slutet av 1950-talet. Gemensamt för alla låtarna är att de är starka kompositioner med tydliga melodier som tåler Chiltons omruskning och som på så sätt också blir en invit till att ta del av originalen.

Like Fies on Sherbert är invävd i Alex Chiltons medverkan i Tav Falco’s Panther Burns, inte minst för att även Allen Pages rockabillyspår Dateless Night och She’s the one that’s got it spelades in med samma attack som The Cramps i vad som kan kallas demoversioner (men Chilton-inspelningarna gavs inte ut förrän långt senare). Dessa två dyker upp på Panther Burns första EP (troligen 1979 och som nog har lärt The Oblivians ett och annat om zero-fi) respektive på det som kan räknas till de bästa coveralbumen genom tiderna, Pantrarnas Behind the Magnolia Curtain (1981).

Även om Alex Chilton nu äntligen håller på att få den kultstatus som han förtjänar, så fortsatte hans karriär med vissa undantag ner i källaren ända tills han dog 2010 (59 år gammal) – bara ett par dagar innan han skulle medverka i en Big Star-konsert. Paul Westerberg, sångaren i The Replacements som influerats mycket av Alex Chilton, minns att Chilton ett par år innan han dog under en tid bodde i tält (!). Då är det inte så konstigt att Alex Chilton inte hade tillräckligt med pengar till den sjukförsäkring som skulle kunnat rädda hans liv. En sjukförsäkring hade förmodligen gjort att han uppsökt läkare efter de varningssignaler som han fick veckan innan den fatala hjärtattacken.

/Peter Jönsson

Skriv en egen Lost in the Blåst!