Kanske är jag lite extra snäll mot John Hiatts nya »Same Old Man«. Skitsamma. För oss romantiska melankoliker är John Hiatt en ständig varm och gosig källa att ösa ur. Efter första lyssningarna går sångerna som vanligt som en målsökande robot mot känslocentrat. I hans senare produktioner har den känslan tyvärr klingat av efter ett tag, men inte den här gången. På sitt artonde studioalbum har en av Amerikas allra bästa låtskrivare fått till mer själ och tradition än på väldigt länge. Det finns något väldigt sublimt och moget över detta lågmälda och bitterljuva album.
web.mac.com/anders.sundin