Richard Lindgren har precis kommit hem från sin nya favoritstad Örebro. Första gången där var han uppvärmare åt Mary Gauthier. Richard sjunger för övrigt om Mary i låten »I Came, I Went But I Don't Know Where I'm Going Now« på nya skivan »Grace«. Mary i sin tur vidhåller att »Richard is an true artist, and I am a true fan«. Örebro har även gästats av Richards ambulerande Bob Dylan Tribute-band (missa det inte när du får chansen!) och han har spelat några gånger på Live at Heart-festivalen där han i september vann deras nyinstiftade låtskrivarstipendium.

- Jag får två veckors helpension och studiotid. Tanken är att jag skall få skrivro och även tid att spela in nya låtar.

I lördags gjorde han sin första egna fullängdskonsert i staden.

- Det var fantastiskt och jag fick stående ovationer.

En annan favoritstad är Oslo där Richard spelat vid två tillfällen i år. Andra konserter på gång innan nyår är Falkenberg med Johan Örjansson, Malmö med Bob Dylan Tribute och ett återbesök i Örebro. Den stora »Grace«-turnén är planerad att starta i februari.

Richard tänker gärna tillbaka på turnén han gjorde med Lars Bygdén för något år sedan där Norrland gjorde ett stort intryck.

- Vi tog oss runt med flyg, bil, buss och tåg och spelade i Umeå, Piteå, Östersund och nåt konstnärskollektiv utanför Sundsvall.

Nu när Rootsy skall samarbeta på allvar med »Tyska Rootsy« Blue Rose kan Richard i alla fall börja drömma om skivutgivning där med påföljande turné i Tyskland / Benelux. Det skulle vara en merit att lägga till tidigare »irrfärder« i Tjeckien, Österrike och Spanien (Barcelona).

- Det är skönt att ha ett skivbolag som tror på mig. »Grace« blir min sjunde skiva sen 2008.

Så kan man också räkna eftersom »A Man You Can Hate« var dubbel, »Memento«-boxen en trippel och så liveskivan »Poets Drown In Lakes«.

- Det kändes också skönt att göra en vanlig enkel-CD. Det var ett jäkla jobb med dubbeln...

- Memento-boxen var ju tidigare inspelat material så för mig handlade det mest om att göra kommentarer, försöka minnas.

Till nya »Grace« spelade man bara in de elva spår som finns på plattan.

- Det fanns fler låtar att spela in. Jag har klara låtar liggande som jag tänker använda när det passar och dessutom nya låtar som jag jobbar med.

- Jag skriver låtar kontinuerligt. Ibland är man i form, ibland inte. Men jag vill hålla det vid liv och inte ta semester från låtskrivandet.

Vid en snabb anblick är det lätt att man ser »Grace« som en skilsmässoplatta.

- Men jag har inget tema på skivan. Jag har bara skrivit låtar och sedan spelat in dem.

»Sunday Tea Blues« kan man kalla en kärlekssång med twist.

I got a woman sweet as she can be
She brings me good loving
She don't care about no Sunday tea
If you steal her from me
I'm gonna kill you for fun

Även »Silver« och »A Slow Walk of Dreams« har kärlekstema. »Silver« och mycket vackra balladen »If Only She Came Walking By« fanns med på Memento-boxen, men Richard var inte färdig med dem.

- I mina ögon är det demos som jag ville förbättra. Resten av låtarna är i princip skrivna efter förra skivan (»A Man You Can Hate«).

- Skivans röda tråd är snarare varannan-låt-principen. En sparsmakad låt utan trummor följs av en med extra allt-instrumentering.

Magnus Nörrenberg har precis som på förra skivan producerat, arrangerat och spelat in.

- Jag respekterar verkligen Dr Magnus. Han har jäkligt bra idéer och jag köper det han säger. Det har jag inte ångrat än.

Den här gången fick Nörrenbergs svårflyttade Hammond vila sig och han dyker bara upp på lite dragspel och piano.

- Det var bra att han kunde koncentrera sig på själva inspelningen.

Richard har istället värvat pianisten Nils Bondesson som har eget ragtime-band och även lirar lite old time blues. Han fick kontakt med honom genom sin eminente strängbändare Jon Eriksson (elgitarr, dobro, national, weissenborn). Jon har dessutom bidragit med sin inspelningsstudio i Andrarum. Bondesson har i sin tur bidragit med att värva blåsare (Kiki Desplat och Torbjörn Righard) och skriva blåsarren.

Annars består bandet av rutinerade Malmömusiker som Micke Nilsson på bas, Marcel Strub på trummor och Janne »Fisherman's Blues« Adolfsson på mandolin.

För oss som fascineras av fysiska skivor finns bonus att hämta i ett mycket snyggt designat skivomslag och texthäfte (Elin Olsson). Fotot av den sovande hunden utanför möbelaffären togs av Kate Charlotte Visonj.

- Det är taget en tidig morgon i Istanbul. När hon kom tillbaka vid femtiden låg hunden fortfarande kvar i samma position. Den var inte död för hon kollade att den andades...

De andra fotona har Visonj tagit i Köpenhamn, eller rättare sagt Christianshavn, kanalområdet nära Christiania. Hotellkorridorfotona är från baren Rosie McGees.

Då återstår bara att hoppas att Richard får sin hit med utvalda låten »Losing My Bearings«. Det är både låten och Richard värd.