För det allra mesta hör jag tämligen omgående om det som spelas tilltalar mig eller inte. Det är med andra ord sällan jag behöver övertygas om en skivas eventuella förträfflighet. Tycker jag inte om det jag hör direkt kommer jag med största sannolikhet inte att gilla det längre fram heller. Kortsynt kan tyckas, med det är så jag fungerar.

Än mer sällan gör jag helomvändningar, men i fallet The War On Drugs har jag gjort en 180-graderssväng. Mitt första intryck av »Lost In The Dream« var att skivan bestod av ett enda ostrukturerat, tråkigt mässande.

Jag hade ändå tre anledningar till att ifrågasätta mitt omdöme och därmed ge War On Drugs ytterligare spelningar. Det var de pålitliga kamraterna L-Ps, Oscars och Pubrocks-Staffans gränslösa entusiasm som gjorde mig intresserad att försöka förstå vad de hörde som inte jag kunde höra. Inte ens verkade vara i närheten av att höra.

Måste erkänna att jag kände direkt aversion inför tanken att behöva spela »Lost In The Dream« rakt igenom ytterligare ett antal gånger. Det dök till och med upp associationer om hur jag som 8-9 åring satt ensam kvar i skolbespisningen och vägrade äta de förhatliga fiskbullarna, men inte fick lämna bordet förrän tallriken var tom.

Nåväl, man skall inte vara sämre än att man kan ändra sig. Hur det gick till har jag inget bra svar på, men The War On Drugs tog över min skivspelare.

I skivrummet stod plötsligt Steve Hillage, Nick Saloman, Bob Dylan och förde ett lågmält samtal med Bruce Springsteen och Mark Knopfler. Ombedda att göra något tillsammans, men ovilliga att kompromissa, gavs de närvarande full konstnärlig frihet.

Med lager på lager av gitarrer, syntar, trummor (både äkta och maskinella), bas, piano, orgel, blåsinstrument och lap steel byggdes en rörande vacker och drömsk ljudbild upp. På samma gång oigenomtränglig som en järnridå och transparent som ett luftslott.

Adam Granduciel, War On Drugs frontfigur, är mannen som tycks kunna förena det bästa hos personerna ovan och vars musik både är lika konsekvent som Dylans ovilja att ge vägledning till sin lyrik och motsägelsefull som olikheterna mellan bröderna Joe och Frank Roberts i Springsteens »Highway Patrolman«.

Hursomhelst, nog med svammel. War On Drugs »Lost In The Dreams« är ett märkvärdigt stort och vackert verk (ja, ni hör hur jag låter) och det var länge sedan jag blev så bergtagen av en skiva.