NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Brennen Leighs nya skiva »Prairie Love Letter« är som ett Mellanvästerns »Höga visan«, fylld av vacker poesi, erfarenhet, utmejslade interiörer och gripande livsöden. Men också med en genomförd social kommentar från liberala och i klassisk mening amerikanskt populistiska utgångspunkter; för klarhetens skull handlar det alltså om traditionen som skapades av The People’s Party för runt 120 år sedan och som i kulturen vidmakthållits av konstnärer som Frank Capra, Woody Guthrie, Merle Haggard, Oliver Stone och John Grisham. Trumps »populism« är en överhetskonstruktion av europeiskt snitt.

Den populistiska tolkningen kommer fram i en sång som »Pipeline« där Brennen Leigh tolkar motståndet mot oljebolagens exploatering av det amerikanska hjärtlandet. Och den genomsyrar hela albumets hyllning av det pågående livet från ett underifrånperspektiv. Och den sociala kommentarer får också sitt i den inkännande »Billy & Beau«, en sång om barndomskamraterna från Dakotas jordbruksbygder som alla hela tiden visste älskade varandra men det var väl deras sak?

Och så hyllningarna till landskapet och uppväxten: den svindlande vackra »I Love the Lonesome Prairie«, »Elizabeth Minnesota« som i lätt gycklande ton och snygg western swing-inramning renodlar det lokalt småskaliga livets kvaliteter gentemot storstaden, den lätt naivistiska landskapsakvarellen »You’ve Never Been to North Dakota« eller den gripande »Prairie Funeral«.

Arrangemangen är kongeniala med de lyriska stämningar som lyriken manar fram. Brennen Leighs klara röst är ett självklart centrum, och den understryks av smakfulla licks på mandolin, fiol och gitarr. När musikerna släpps fram i kärnfulla solon är dessa konsekvent relaterade till sångernas stämningar och lyrik.

Brennen Leigh har tidigare gjort flera lysande skivor. Hon har en stark närvaro och integritet i allt hon gör. Inför Prairie Love Letter räcker dock inte orden »lysande« och »utsökt«. Skivan är Brennen Leighs mästerverk. Och ett av countryns tidlösa mästerverk.
Read more about Brennen Leigh
Brad Paisley är den bästa nykomlingen i Nashvilles herrklubb sedan Jesse Hunter och Doug Supernaw för drygt tio år sedan. Han har hunnit fram till sin fjärde skiva, med den elegant ironiska titeln »Time Well Wasted«, och den förstärker bara bilden av en sångare som definitivt inte förspiller sin och lyssnarens tid. Brad Paisley är också något så unikt som en artist som i ett ögonblick tar countryns patenterat manligt öldränkta självömkan på absolut allvar, för att raskt bryta ut i en ironisk grimas, på en gång godmodig och pregnant.
Det är en svår man, den här. Jag blir inte riktigt klok på honom.

Hans förra CD låter inte alls som den här nya, men om båda kan man säga att de är som en ask Aladdin: full av godbitar med olika innehåll. Marmelad, mörk choklad, nötter, toffee, sötkladd av vad det månde vara.
På omslaget anges hennes namn endast som Ono. Vilket kan tydas på flera sätt. En del av kompositören/sångerskan Yoko Ono har tagits bort och ersatts, medan den andra delen är kvar. Eller också ska ”Ono” poängtera att hon är enastående, sin egen och unik. Det finns blott en Yoko Ono; ett original.
Jag har svårt att finna ett kritiskt förhållningssätt till cellisten Kristina Reiko Coopers nya skiva »Stone and Steel«. Jag vet bara att jag motståndslöst faller in i musiken, främst stycken från medeltiden, renässansen och barocken i arrangemang av komponisterna Patrick Zimmerli och Kenji Bunch. Inte minst den senare har arbetat i gränslandet mellan klassisk musik, jazz och folkmusik, främst i Sydamerika.
Han är förvånansvärt fräsch och livfull för sin ålder. Buddy Guy har hunnit bli 79 år men levererar fortfarande intensiv, engagerad och medryckande blues med sitt uttrycksfulla gitarrspel och lite falsetthöga genomborrande sångröst.
Der satt den. På tross av at SXSW har vokst seg til et ikke manøvrerbart monster, lykkes det rootsy.nu´s utsendte å snuble over Den Ene Nye Artisten som gjør hele turen.
Austins countryikon Brennen Leigh gör sin första turné i Sverige i sommar. Hon lämnar bandet hemma och gör istället en akustisk show tillsammans med sin make Noel McKay.
Tidligere i sommer skrev vi følgende;

I august slipper Jesse Dayton & Brennen Leigh godt, gammeldags country duett-album, »Holdin´Our Own« (Stag Records). Tolv sanger som får Brennen & Jesse til å høres ut som en ung versjon av George & Tammy, inkludert tolkninger av Johnny/ June-sangen »Long legged Guitar Pickin´Man« og Gram/Emmylou-sangen »Brand new Heartache«.