NYHETER

Streamat release party med The Ghost of Paul Revere

Videopremiär: Ellen Sundberg: Total Darkness

Singel/videopremiär: Hege Brynildsen - The Old Man & The Rabbit

Videopremiär: Olin+ - Flickan och planeten

Arkivet

LIVE

Mer live

RECENSIONER

Bruce Springsteen - Letter to you

Elvis Presley - From Elvis in Nashville

Brennen Leigh - Prairie Love Letter

Cina Samuelson - Sing with Your Heart and Soul

Arkivet

ARTIKLAR

Who´s gonna fill their shoes - Captain Sukram

Who´s gonna fill their shoes: Thorleif Bratval

Who´s Gonna Fill Their Shoes: Johan Berggren

Americana-festival i Kristiansand

Arkivet

BÄST JUST NU

Bäst just nu enligt Magnus Östnäs

Bäst just nu enligt vibeke sjøvold

Bäst just nu enligt Henrik Göransson

Bäst just nu enligt Leo Friberg

Arkivet

Sara Evans framträdde som countrytraditionalist på sin debutskiva »Three Chords and the Truth« 1997 men har sedan blivit alltmer integrativ i sin estetik. Hon förenar de musikaliska drag som traderats som »country« med bredare idéer i ett stilmedvetet korsdrag av äldre mönster och intryck från samtidens populära musikformer. Hon arbetar alltså som countryartister alltid gjort.

På sin sjunde fullängdare »Slow Me Down« driver Sara Evans stilintegrationen ännu ett steg. Flera refränger skulle platsa i vilken popditty som helst, och som torch singer närmar sig Sara Evans ett bredare poputtryck. Men ljudbilden formas också av Ilya Toshinskys dobro och Aubrey Haynies sorgmodiga fiddle präglar ljudbilden, liksom av gitarrernas huggande honky tonk-licks.

Och texterna är djupt förankrade i countryns erfarenhet. Kvinnorna sitter fast i utsiktslösa kärleksförhållanden, och männen dränker drömmen om en annan tillvaro i sprit.

Även om Sara Evans drivit sin stilintegration ett steg vidare är erfarenheten »country to the bone«.
Read more about Sara Evans
Sara Evans kallas ofta för »countrytraditionalist«. Det är troligen ett epitet som dröjer kvar sedan hennes makalösa debut 1997, »Three Chords and the Truth«, som var starkt präglad av Bakersvillesoundet och där varje sång formligen frustade av traditionsmedvetenhet, precis som Sara Evans sångteknik. Skivan innehöll åtminstone två spår som förtjänar kommande klassikerstatus, förutom titelspåret den mytologiskt laddade »The Week the River Raged«, fylld av arkaiska stämningar och idéer om syndastraffet av en art som påminde om Matraca Bergs »Appalachian Rain«.
Countryn är en musikalisk tradition där family values hålls i helgd, särskilt på den traditionella scenen. Minns att Del McCoury tvingades avbryta det för Steve Earle så fruktbara samarbetet när festivalsäsongen i mellanvästern närmade sig. Steve Earles språk var omöjligt i de sammanhangen. Skam den som tänker illa därom.
På sin nya skiva »Paper Airplane« är Alison Krauss ånyo en i bandet. Visserligen döljer hon sig inte helt bakom gruppnamnet Union Station på de senare skivorna med gruppen, men det signalerar ändå att albumet inte primärt är en solosatsning från Alison Krauss.
För tre år sedan gav Jackson Browne ut sin första »Solo Acoustic«. Nu kommer tvåan, och den är lika bra. Fördelen med det soloakustiska formatet är att sångerna framträder mer omedelbart. Brister i låtsnideriet kan inte döljas av ett gitarrsolo eller ett par böljande klaviaturgångar. Vi hör Jackson Brownes röst och gitarr. Och så hans sånger.
Låt oss slå fast en sak redan från början; Espers spelar ingen dålig musik. Amerikanske acid folk-veteranen Greg Weeks och hans båda flickvänner gör hemvävd folkpsykadelia som för tankarna till både blåögt framtidsoptimistiska barfotabarn såväl som sprutan-i-armen-påverkat navelskådande. Och även om det stundtals luktar lite fuktig yllekofta och sönderspelade Linda Perhacs- och Sandy Denny-plattor, gör trion det de gör helt okey.
Den 11 mars kommer en ny skiva med Sara Evans, som 1997 gjorde en av det åldrande 1900-talets mest sensationella debuter i Nashvilles huvudfåra med skivan »Three Chords and the Truth«, för övrigt samma år som även Lee Ann Womack debuterade i huvudfårans mer traditionsmedvetna avdelning. Tre skivor med Sara Evans följde innan »Real Fine Place« kom 2005.
Oslo-bandet Minor Majority slipper sitt fjerde album, og det skulle overraske meg stort om det ikke blir bandets karriere-album, det som bringer dem ut til et virkelig stort publikum.
Om titeln verkligen är »8 CD collection« vet jag inte. Men det är vad som är tryckt på förpackningskartongen och då Refreshments står för det raka och direkta så vill åtminstone jag tro att det är samlingens titel.