Deane, James - Diamonds & Hearts
Hur långt kommer man som debutant med ett knippe inkännande sånger fyllda av enkla och starka men föga innovativa melodier i en genre bäst beskriven som britamericana? Med en melodisk och sympatisk röst i symbios med en lätt gubbig framtoning?
Längre än till den lokala puben, kunde man ju för James Deanes skull önska (han stavar alltså med e på slutet och ingenting annat)