Vad händer när avantgardisten Matthew Shipp angriper Duke Ellingtons musik? Finns det något utrymme för Ellingtons elegans och symfoniska intellektualism i Matthew Shipps tolkningar? Matthew Shipp går till våldsam attack på sitt piano medan basisten Michael Bisio och trummisen Whit Dickey växelvis agerar stödjande rytmsektion och pådrivande turbo