Artikel / Krönika
DVD-tips, del 1
Av Lennart Persson

The American Folk Blues Festival
Volume One/ 1962-1966
Volume Two/ 1962-1966
Volume Three/ 1962-1969
(Hip-O/Universal, dvd)

Söker ni en bra, levande historielektion i blueshistoria ska ni skaffa de här tre volymerna av »The American Folk Blues Festival«. De är en fest från början till slut.

Inspelningarna är hämtade från de årliga europeiska paketturnéer som amerikanska bluesmän i regi av två tyska arrangörer gjorde från 1962 och framåt. De fem första årgångarna av den turnerande festivalen spelades in av en tysk tv-kanal och ur dess arkiv har man grävt fram dryga trettiofemtalet framträdanden med legender som Sonny Boy Williamson, Lightnin’ Hopkins, T-Bone Walker, Howlin’ Wolf, Otis Rush, »Shakey« Horton, Junior Wells, John Lee Hooker, Big Joe Williams, Mississippi Fred McDowell, Otis Spann, Buddy Guy, Big Joe Turner och Muddy Waters.

De kom från ett USA som behandlade dem som andra klassens medborgare och möttes här med respekt, beundran och rättvis ekonomisk kompensation. Hooker berättar i Charles Shaar Murrays biografi över honom att han under sin första Europa-tripp kände sig som »en president…eller som Jesus«.

Nästan alla föreställningar var utsålda, stämningen var hög, publiken djupt uppskattande. De amerikanska artisterna svarade med att ge briljanta framträdanden. Mycket av detta engagemang går fram med stor kraft också i dessa unika TV-framträdanden. Trots att artisterna i åtminstone första årgången placerades i välmenande, men lätt löjeväckande kulisser. Memphis Slim spelar på en vilda västern-saloon och nattklubbseleganten T-Bone Walker från Los Angeles kan ses sittande på en fejkad sydstatsveranda, med en flitigt stickande kvinna vid sin sida…

En svettdränkt Otis Rush, i slips, med tillbakaoljat hår och rakbladsmustasch, solglasögon och lamullskofta är å andra sidan obeskrivligt cool i 1966 års upplaga, inför en lätt förstenad tv-publik. Hans »I Can’t Quit You Baby« är anledning nog bara den att köpa de här dvd:na. Och då finns här ändå Junior Wells sexiga »Hoodoo Man Blues« och Sonny Boy Williamson i en smygande, suggestiv »Nine Below Zero«. Och Muddy; med upphöjd, kejserlig aura. Och det är bara första volymen.

Sonny Boy slår i sin introduktion av Lonnie Johnson fast att »when I mean soul, I mean SOUL«, men han skulle lika gärna ha kunnat tala om Lightnin’ Hopkins i volym två, som skapar stor »soul« bara genom att trycka ner en enda gitarrsträng. Hela hans uppenbarelse andas för övrigt osviklig stil; en glasklar illustration, utan ett endaste ord, till varför vita pojkar under den här tiden plötsligt insåg att de alla ville vara svarta män. Och säkert en glasklar förklaring till varför all riktigt bra rockmusik alltid haft sina rötter i svart musik, och varför ingen rockmusik är bra om den inte har det.

Och vad ska man säga om andra volymens tre sensationella låtar med Howlin’ Wolf, detta grizzlybjörnmonument över bluesen i dess allra mest avskalat primala form? »Is you ever been in the groove?«, frågar han innan han sjunger »I’ll Be Back Someday«. Och fortsätter: »well, I AM gonna put you WAY down in the woods«.

Och ni kan lita på att han gör det.

Några månader senare gick the Rolling Stones inspelning av hans »Little Red Rooster« direkt i topp på den engelska hitlistan. Någon hade tagit intryck.

Andra volymen ger oss också två omistliga bonusspår med den då alldeles nytända Chicagostjärnan Magic Sam, hämtade från någon av spelningarna 1969.

Nyss utkomna tredje volymen spär på med godbitar: en majestätisk Big Mama Thornton, kompad av Buddy Guy, i paradnumret »Hound Dog«, en jazzigt lös och ledig Big Joe Turner i »Flip, Flop And Fly«, enmansbandet Dr Ross och, bäst av allt, en rakbladsvass Guy på egen hand. Med spelad nonchalans, men total kontroll slänger han sina egna låtar åt sidan för att istället kasta sig in i en gäckande version av James Browns soul/funk-raket »Out Of Sight«, som vid den tiden nyligen hade härjat på listorna.

I större mån än vad man gjort på de två tidigare volymerna har man för den tredje tvingats hämta material inspelat av andra än den tyske turnéarrangören Horst Lippmann, framtvingat av det faktum att inga tyska tv-inspelningar gjordes med årgångarna 1967 och 1968.

Dvd:n avrundas på toppvarv med två fantastiska låtar med Muddy Waters, inspelade i Tyskland när han 1968 på egen hand turnerade där. Bara hans slidesolo på »Long Distance Call« är värt inträdesbiljetten.

Här finns också nio låtar inspelade av dansk tv när 1967 års turnéupplaga gästade Köpenhamn. På så vis får vi sensationellt nog uppleva hela två låtar med Skip James och en vardera med hans countryblueskolleger Bukka White och Son House. Hårresande bra. Och så får vi, ännu mer unikt, se levande bilder på munspelaren Little Walter, när han i tur och ordning spelar tillsammans med gitarristen Hound Dog Taylor och sångerskan Koko Taylor.

I flera fall var det i grevens tid att de här musikerna hamnade framför en tv-kamera. Skip James dog två år senare. Bländande gitarristen Earl Hooker, som var med i 1969 års turnépaket, dog i tuberkulos bara ett halvår efter att han gästat Europa. Magic Sam hann knappt hem innan han lämnade oss för gott. Och Little Walter hade varit hemma i Chicago bara några månader när han avled efter sviterna av ett brutalt gatuslagsmål.