Artikel / Krönika
Steve Forbert – En personlig betraktelse på femtioårsdagen, del 3
Av Mårten Sandén

DEL 3 »What It Is Is A Dream«

Det senaste kapitlet i Steve Forberts långa karriär började 1999 med ännu ett skivbolagsbyte. På den stabila och lite tråkiga Koch-etiketten verkar Steve ha fått den styrsel som saknades under Paladintiden, utan att behöva drabbas av de artistiska begränsningar som Columbia utsatte honom för.

Första plattan på Koch, ”Evergreen Boy” från 1999, är ojämn men innehåller en handfull utmärkta låtar som ”Strange”, ”Your Own Hero” och ”Late Winter Song”. Framför allt är soundet tillbaka efter den retrohippa utflykten med Wilco. Producenten Jim Dickinson har återvänt till det rena, enkla live-i-studio-ljud som verkar passa bäst för Steves musik och även givit hans alltid bräckliga sångröst välbehövligt stöd.

Det bästa betyget på Koch är kanske att de lät Steve göra den potentiellt hopplösa ”Any Old Time”. Vilket annat skivbolag som helst hade förmodligen avstyrt projektet redan under det första telefonsamtalet, men Koch verkar ha fattat grejen.

Jag var själv skeptisk till ”Any Old Time” när den kom, men har fått ändra åsikt radikalt. I en ytterst personlig och charmig hyllning från en Meridian-grabb till en annan gör Steve egna versioner av tolv Jimmie Rodgers-låtar. Garry Tallent har ännu en gång producerat och spelar lite bas. Gamle vapendragaren Bobby Lloyd Hicks vispar mjukt på trummorna och Nashville-storheter som Bill Hullet och Ken Lovelace gästar.

Det märks att Forbert är uppvuxen med Rodgers låtkatalog, för han har styrt undan de största hitsen och plockat fram en del nästan bortglömda mästerverk. Jag har hört honom spela både ”Blue Yodel (T For Texas)” och ”In The Jailhouse Now” live, men på plattan har de fått lämna plats för bedårande små pärlor som ”My Carolina Sunshine Girl”, ”My Blue-Eyed Jane” (med äkta leksakspiano!) och ”Miss The Mississippi And You”. Och i ”My Rough And Rowdy Ways” lyckas Steve med konststycket att bekvämt klämma ihop Jimmie Rodgers och Buddy Holly i samma låda – komplett med både joddling och drivande Cricketsgitarrer.

”Any Old Time” är en sällsynt innerlig, lekfull och intelligent tribute-platta och fick en mycket välförtjänt Grammy-nominering 2003. Kanske visar den bättre än någonting hur djupt rotat Steve Forberts egensinniga låtskrivande är i den stora amerikanska sångskatten.

Parallellt med utgivningarna på Koch har det kommit två mycket intressanta samlingar på den hemlighetsfulla lilla Rolling Tide-etiketten (Steves senare låtar förläggs av Rolling Tide Publishing, så kanske är det hans egen label).

Plattorna heter ”Young, Guitar Days” och ”More Young, Guitar Days” och innehåller tillsammans ett trettiotal livetagningar och outtakes från Steves första fyra Nemperor-plattor. Mycket är tidigare helt outgivna låtar och ofta är det svårt att höra någon kvalitetsskillnad mellan dem och det som faktiskt kom med på skivorna. Båda samlingarna håller en häpnadsväckande hög och jämn klass och kan lätt mäta sig mig de bättre studioalbumen. På köpet får man en suverän liveversion av ”In The Jailhouse Now” (Med utmärkt joddling och den talade inledningen ”Hey, this is an old true story, I’m sure. It was sung by the late, great Jimmie Rodgers, the father of Country music”) och ”Comedy Heights” den tidigaste Forbert-inspelning jag hört talas om. Den kommer enligt Steves liner notes från en nio-spårsdemo han spelade in i en studio hemma i Mississippi 1975 vid tjugo års ålder. Den låter – naturligtvis, höll jag på att säga - alldeles utmärkt även trettio år senare.

Så, i maj 2004, var det dags för Steves sista studioalbum innan femtioårsstrecket. Situationen var annorlunda än den varit på många år – kontraktet med Koch, Grammynomineringen och ett växande gräsrotsintresse för Forberts musik hade givit honom en stadigare plattform. Efter den lätt anonyma ”Evergreen Boy” var han långt ifrån toppen runt ”Jackrabbit Slim”, men han var åtminstone uppe på noll.

När ”Just Like There’s Nothing To It” annonserades på hemsidan steveforbert.com blev jag positivt överraskad av titeln. Det lät som en låt Jimmie Rodgers, eller varför inte Jonathan Richman, kunde ha skrivit. Dessutom hade jag på ett låtskrivargig i Nashville hört Steve sjunga en fantastisk hyllningslåt till The Bands basist Rick Danko, och hoppades att den låten skulle vara med på skivan.

”Wild As The Wind (a tribute to Rick Danko)” är mycket riktigt andra spåret på ”Just Like There’s Nothing To It”, men innan dess kommer ”What It Is Is A Dream”.

Man anar det så fort det första ödsligt komprimerade virvelslaget i Jason Lehnings T-Bone Burnett-doftande produktion ljuder. När Edie Brickells ljuvt blaserade collegeröst stämmer in i refrängen blir man helt säker.
Det här är bland det bästa Steve Forbert har gjort.

What it is is a trip
All the while pressed for time
Pick a road, pack your grip
Watch the mile markers climb
And if you don’t mind some rain
And the blood, sweat and tears
What it is is a dream
For a lifetime of years

Så enkelt, så rikt.

Under de första genomlyssningarna av ”Just Like There’s Nothing To It” kan det vara svårt att känna igen sig. Hela stämningen är annorlunda, det finns en helt ny attityd i texterna och Steve låter faktiskt riktigt glad!

Till och med i den vemodigt gungande ”Wild As The Wind” finns det en stilla lycka i bakgrunden.

Rick was backstage loaded
I was sort of shocked
Man says: Rick, it’s showtime!
Rick walked out and rocked
And he rocked
Not one bad note and he rocked

Hey Mister, got a minute?
That’s what he would say
Hey Mister, got a minute?
Well, I do, sir, today

Steve hymlar inte om vad det var som dödade Rick Danko.

Rick would take some cocaine
Didn’t need a straw
He’d could just swoop down and sniff some
Any time he saw

Samtidigt ger han den slocknade stjärnan ett eftermäle som säkert många hade varit glada över:

Maybe you didn’t know him
But he prob’ly was your friend

Resten av plattan håller nästan samma klass eller högre. ”Autumn This Year” är en självklar hit, men världens radiostationer kommer med all säkerhet ännu en gång att missa öppet mål. Och sista-dansenpubliken kommer fortfarande att gunga till den senaste generiska boyband-balladen, inte till ”There’s Everybody Else, And Then There’s You”.

Kanske är det så enkelt att de flesta människor inte gillar saker som varken är svarta eller vita. Saker som över huvud taget inte går att sortera in i ett fack. Forberts komplexitet – och då menar jag absolut inte svårtillgänglighet – är både hans styrka och svaghet.

Ta det nionde spåret på ”Just Like There’s Nothing To It”, till exempel. Det heter ”I Married A Girl” och är så uppenbart självbiografiskt att man frestas att leta i The Tennesseans skilsmässokolumn efter fler ledtrådar:

I married a girl
And so began a fifteen-year dispute for control
I married a girl
Who had to wear the pants and the panties
I married a girl
Who lived up to her birth-sign Taurus bull heart and soul
I married a girl
Whose knack for lack of tact was uncanny

Och så, ovanpå de skoningslösa verserna, en bitterljuv refräng där Forbert helt sonika snor melodin från sitt eget mästerverk ”Oh, To Be Back With You”:

Virgin Isles and green marinas
Kitchen tiles and vacuum cleaners
Angry words and miles between us
Major crimes and misdemeanors
Oh …

Om ”Oh, To Be Back With You” är skriven till samma kvinna som besjungs i ”I Married A Girl” är det nästan hisnande. Men det är sticket som för låten upp i nivå med äktenskapsdramer som ”Vem är rädd för Virginia Woolf” eller Bergmans kammarspel:

If I say I miss you, I miss you, I do girl
If I say I’m sorry, believe me somehow
If I see you’re happy, I’m happy for you girl
If you find your true love, I wish you that now

Ja, vad kan man säga? Det är kanske inte är Mix Megapol-material, men jävligt bra är det i alla fall.

Antalet popsångare som kan göra anspråk på titeln samtidsskildrare är inte många. Det korta formatet och de skoningslösa kraven på kommersiell framgång och hittighet brukar avskräcka de flesta från att ens försöka.

Men Steve Forbert är i grunden en popsångare och en länk i den långa kedja av amerikansk populärmusik som löper från Stephen Foster över Hank Williams, Buddy Holly, Dylan och Springsteen till Conor Oberst och Josh Rouse.

Samtidigt är hans låtar knivskarpa och unika glimtar av en tid och ett land, medan människorna han beskriver är universella i all sin skönhet och solkighet. Man känner nästan alltid igen det Steve berättar om, men det finns ingen annan som berättar det på just det sättet.

För mig kommer det alltid att vara ett mysterium varför Steve Forbert inte är mer välkänd än han är, men jag bryr mig inte längre om att försöka hitta ett svar.

Det skulle räcka långt om fler ställde sig samma fråga.


DISKOGRAFI STEVE FORBERT 2005

ALBUM:

Alive on Arrival (Nemperor 1978)

Jackrabbit Slim (Nemperor 1979)

Little Stevie Orbit (Nemperor 1980)*

Steve Forbert (Nemperor 1982)*

Streets of This Town (Geffen 1988)

The American In Me (Geffen 1992)

Mission of The Crossroad Palms (Paladin 1995)

Rocking Horse Head (Paladin 1996)

Evergreen Boy (Koch 2000)

Just Like There’s Nothing To It (Koch 2004)

LIVEPLATTOR:

Be Here Now: Solo Live 1994 (Rolling Tide 1994)

King Biscuit Flower Hour presents:
Steve Forbert in Concert (King Biscuit/EMI 1995)
(Nedkortad version utgiven som ”School Girl Live” på holländska bolaget Disky 2001)

Here’s Your Pizza (Paladin 1997)

Be Here Again: Live Solo 1998 (Rolling Tide 1998)

Acoustic Live: The WFUV Concert (Rolling Tide? 2000)

Live At The Bottom Line (Koch 2001)

Solo Live In Bethlehem (Rolling Tide 2002)

Good Soul Food (Rolling Tide 2004)

SAMLINGAR etc:

Best of Steve Forbert:
What Kinda Guy? (Sony 1993)≈

Real Live Love: Mission … promo (Paladin 1995)≈

Off His Rocker: Rocking Horse … promo (Paladin 1996)

Evergreen Boy promo (Koch 2000)≈

Young, Guitar Days (Rolling Tide 2001)≈

More Young Guitar Days (Rolling Tide 2002)≈

Any Old Time:
Songs of Jimmie Rodgers (Koch 2002)

Rock While I Can Rock: (Geffen 2003)≈
The Geffen Years




* Endast tillgängliga på vinyl
≈ Innehåller tidigare outgivna Forbert-låtar, liveversioner eller outtakes

Läs mer om Forbert, Steve