Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
Kabaré Vemod – en roman och en musikalisk resa
Av Boris Zetterlund

Hur låter man bli att avslöja sitt musik- och filmintresse när man skriver en roman?

Spellistan Kabaré Vemod

Svaret är att det gör man inte. Att romandebutera är stort, vilket jag gjorde hösten 2018. Kabaré Vemod, som romanen heter, är en roman om två mäns liv. Far och son som aldrig träffas. Båda ångrar för sent att de inte försökt. Avsaknaden speglar deras livsval och deras förhållanden till kvinnor, starka kvinnor. Romanen innehåller svek, gränsflykt, hot, dråp och kärlek i skilda miljöer som vingårdar, lantbruk, pråmliv i Europa och inte minst i Malmö. Och mycket musik. Och en del filmreferenser. I spellistan hittar man de sånger och musikstycken som nämns i boken men också annat, som byts ut över tid, som speglar romanens innehåll.

En del är gömt i texten, till exempel umgås ett par pråmarbetare med några musiker några kvällar i Hamburg. Genom en beskrivning om utbyte av en medlem i gruppen kan man förstå att det är Beatles det handlar om. Den slovenske Tomas tycker att bandet förstör »Besame Mucho«. Det är egentligen en fin romantisk sång, säger han till Ivan, den äldre huvudpersonen. Tomas har säker hört Connie Francis eller möjligen Frankie Lane. I listan väljer jag Cesaria Evorias version som i sin långsamma bitterljuva ton skiljer sig från Beatles inspelning.

Att gömma ledtrådar i texten är en författares privilegium. En läsare kan undra över varför det berättas en längre historia, en skröna, om ett regelrätt spektakulärt mord någonstans mitt i romanen. Ledtråden finns kanske i en bisats i börja av boken. Själv läser jag sällan en roman för att förstå, utan för uppleva. Förståelsen får komma som den vill.

Ibland gör jag det ändå väldigt lätt för läsaren, som när en barägare berättar om en spelning kommande kväll. En svart man, blind. »Ein sensation, sehr cool«. Ray Charles, som också uppträdde i Hamburg i början av 60-talet. Lite svårare kanske när pojken Josef fantiserar om att ha gjort drömmålet i VM. Vilket är en precis beskrivning av Kurre Hamrins mål i samma VM, 1958.

När Ivan hamnar i ett barslagsmål spelas »I am sorry« i bakgrunden. Brenda Lee. Sången innehåller textraderna

You tell me mistakes
Are part of being young
But that don't right
The wrong that's been done

Det är en kärlekssång men jag väljer att läsa budskapet som skarpt även när det gäller våld mot en annan människa som i sin yttersta konsekvens märker en för livet. Ivan 'brottas' med det under sin resa igenom Europa. Kan våld användas som den slutliga lösningen, hur kan man stå emot? Ivan kommer att välja olika strategier, livsavgörande för honom själv och andra i hans väg.

Restaurang- och barliv är ett genomgående tema i romanen. Josef träffar en kompis pappa på en krog och de vecklar sig in i ett samtal om rätt och fel. Flera sånger spelas upp under deras diskussion. Många är sångerna om servitriser i country- och rocksvängen, ett tecken på både det kringflackande och det ensamma ömhets- eller lusttörstande liv många musiker lever. »Angelina« med Louis Prima får utgöra det komiska inslaget. »I ate antipasta twice because she´s so nice«. State Radios akustiska version av »The Waitress« levererar sältan:

Her mascara runnin' thin

And the payphone is swinging against the wall

Don't ask her 'bout the call


Två stycken, »The Waitress at the Old White Lion« och »Kim the Waitress«, presenterar en av mina absoluta favoritgrupper, Green Pajamas. En grupp där melankoli och vemod utgör det extra ackordet i deras inspelningar av psychedeliapop mellan 1984 och 2104. Sångaren Jeff Kellys fantastiska 4-albumsamling heter betecknande nog »Melancholy Sun«.

Valet av Miles Davis »Blue in Green« som jazzlåt är kanske väntat men stort är stort även om det är uppenbart och här flirtar jag med de jazzovana. »Oh Papa« från Maria Muldaurs »Waitress in a Donut Shop« berättar om att 'Love is so hard to live – and to live without' och sammanfattar i den textraden hur det drabbar en att vara långt ifrån den man älskar, eller borde älska. Som det barn man övergett.

Barliv kan vara glamoröst, en tågvärds livs kanske inte. Åtminstone inte till vardags. En tröst kan vara då, som i Josefs yngre liv som vikarierande på tågen i södra Sverige, att lyssna på Townes van Zandt. Townes kan som få andra skicka kärlekens misär rakt in i hjärtat med text, sångton, attityd. När musiken bärs av känsla och framförande på Townes´ vis blir man upplyft trots eländesvalserna han sjunger. Den musikaliska upplevelsens magi framförd av vemodets ängel. »No place to fall« som jag valt innehåller en kärleksförklaring som på några rader berättar om utsatthet och desperation och om modet att överlämna sig själv åt någon annan

If I had no place to fall

And I needed to

Could I count on you

To lay me down?


En kväll på burlesqueklubben Cabaret Wehmut åser Ivan, besatt av sin restaurangkollega, hur hon uppträder på scen ackompanjerad av en kärlekens vaggvisa »Berceuse d’Amour«. Jag gillar tanken att spegla det halvnakna dansande paret på scen med en vaggvisa. I skymningen, i gråzonen, mellan olika företeelser drabbas man av de oväntade tankarna. Vaggvisan följer på erotiken. När innebär erotik ett ansvarstagande, för vem, när kan den avnjutas i sig? Kan man komma undan, kan man ge sig hän. Jag avstår ofta i romanen, när jag gestaltar skeenden, att förklara känslorna, de får läsaren fylla i.

När Josef brottas med sitt beslut om hur han skall lämna en morgon efter att ha sovit över glider George Harrisons »Something« igenom honom när han betraktar kvinnan i sängen. Dylans rader i »Buckets of Rain«

I like the cool way you look at me,

Everything about you is bringing me
misery.



ger honom inte det stöd han behöver, det förebådar det som komma skall, och han lämnar. När han passerar Möllevången fyller staden honom med stolthet. Richard Lindgrens »Regn över Möllan« finns med på spellistan för att den passar som illustration över staden, stadens lag, brustna drömmar och kärlekens förlorade skratt.

Kärleken eller lusten till kärlek är stark och vi har alla en favoritskiva att spela när stadens ljus avlöser skymningen, vinglasen är halvtömda och vi famlar efter en hand, efter ömhet. Frank Sinatras »In the Wee Small Hours« är en sådan skiva. Men det är Big Star som får Josef att ändra sig, särskilt då textraden i »Night time« som på få tecken beskriver 'att bli kär vid första ögonkastet':

Caught a glance in your eyes

And fell through the skies


Vi är nu i slutet av spellistan. I romanen beskrivs två män som står långt ner på samhällsstegen men de ser sig inte som förlorare. De skapar ett liv med hjälp av ödet, omständigheter och med hjälp av kvinnorna i sina liv. Andi Almqvists »Se på fan« får illustrera resan från 'groda' till att 'hitta någon som står ut'. Det är vackrare än det är sagt och det är Andis sätt att sjunga och att lägga orden som gör att det vänder från den förlorades uppgivenhet och svärtat sinne till ett liv tillsammans, värt att leva. Se på fan.

Spellistan Kabaré Vemod

borisuz.com (finns länkar till att köpa romanen av mig, signerad eller via nätet)


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.