Artikel / Krönika
Med- och motvind i Malmö
Av Rune Häger

Motvinden i Malmö är alla cyklisters monsterfiende.

Jag trampar iväg på min vanliga kvällstur i medvind på Bellevuevägen rakt in mot city, jag glider fram ljudlöst, liksom svävar en centimeter ovanför asfalten på gatan och inbillar mig att så här är det att cykla, skaffa sig kondition och få motion.

I lurarna hör jag ett kapitel från min iPod. Det var längesen jag fyllde på ny musik, så längesen att jag har glömt hur man gör. Men vad gör det? Här kommer den ena odödliga låten efter den andra, låtar som är den enda anledningen för mig att ta en cykeltur i kvällningen efter dagens jobb.

Det är lätt att cykla när man har bra blandad musik i öronen. Man trampar gärna lite extra, tar gärna några extra kvarter.

I alla fall i medvind.

Toni Price sjunger »Boozy Blues«, precis som senaste gången jag var på Continental Club på South Congress Avenue i Austin, Texas. Där sitter hon varje tisdagskväll vid pianot, tidigt på kvällen, och det är alltid fullsatt. Austins music lovers vet att Toni Price är värd ett besök på hemvägen från jobbet. Jag susar fram på asfalten, struntar i bilarna som tränger sig förbi och närmar mig Regementsgatan.

Då kommer Los Lobos i lurarna. »Sabor A Mi«, en utmärkt cykellåt, och jag svänger höger, har sen raka spåret in mot Kronprinsen.

»Wasted Days, Wasted Nights« med Texas Tornados.
»Something To Remember You By« med Doug Sahm.
»Alright By Me« med Delbert McClinton.

Vilka låtar, vilka röster! Benen bara pinnar på, trots att medvinden tog slut på
Regementsgatan. Det blev en konstig sidvind istället. När jag passerar Mariedalsvägen väller en västanvind över mig från vänster och den fortsätter långt bort mot där Bakfickan ligger, Bakfickan där jag har varit med om så många kvällar med superba musiker från Malmö, musiker som platsar på vilket hak som helst på Sjätte gatan i Austin. Andi Almqvist, Nisse Hellberg, Richard Lindgren, Snibb, Steve Grahn... och många andra. Det är inte klokt att det finns så många lysande musiker i Malmö, tänker jag, precis när vinden slår hårt från Sundet, Andi Almqvist tar över med »Boneyard Blues« i lurarna och jag får tvärnita för en mörkblå Ford, vars förare inte har koll på att man kan visa hur man tänker svänga, bara man använder en så enkel sak som en blinker.

Malmö har många fler idiotiska bilister än lysande musiker.

Jag tar en sväng inom den stora parken med sitt bibliotek och sitt casino.

»It Will Always Be Me« sjunger Willie Nelson och jag kommer ihåg när jag träffade honom i de här krokarna, bara ett par stenkast härifrån, för ett par somrar sen. Jag satt i hans turnébuss och pratade med hans dotter och sen kom hans syrra också in i bussen, men hon verkade befinna sig i en egen värld, precis som när hon klinkar fram några toner på pianot. Willie var mycket mindre än jag trodde. Han var liten. Ändå hör han till de största av alla när han sjunger.

Kommer in på gamla Väster och har fortfarande inte behövt kämpa mot vinden, egentligen bara haft nytta av den. Men förr eller senare måste jag hemåt. Mot vinden.

»Across The Borderline« sjunger Freddy Fender i mina öron när jag kommer in på Väster. Vet inte hur jag ska tolka det. Men det är onekligen en liten egen värld, där Café Siesta, alla krogarna runt Lilla torg, Wallmans Salonger och Ljud-Ateljén är ställen där jag då och då gör mina nedslag.

»In The Chapel In The Moonlight« sjunger Dean Martin i lurarna. Det råkar dessutom vara fullmåne i Malmö. Och jag måste vända mot vinden för att komma hem. Jag har cyklat länge nu och har långa vägen hem. Tar den i sidled, liksom. Kör över kanalen, förbi Via Veneto där många malmöitiska band spelade varje vecka för ett år sedan... men vad händer nu? Jazz en gång i veckan, det är allt jag vet.

Bobby Darin tittar förbi i lurarna med »Dream Lover«. Läckert.

»Come Away With Me« med Norah Jones, det är tydligen inga riktiga rockkvarter än så länge. Hiltonskrapan framför mig gör Malmö till New York, jag cyklar på Manhattan, »Love Hurts« sjunger Emmylou Harris, »Sorry Seems To Be The Hardest Word« sjunger Ray Charles när jag passerar Musik & Konst, landets bästa skivbutik i åratal, jag närmar mig Möllevången, passerar KB, landets bästa rockklubb och tar i allt vad jag kan, för på Bergsgatan har jag plötsligt, men väntat, motvinden rakt på mig, det är som att köra rakt in i en kylskåpsvägg, jag står nästan stilla på cykeln och fryser så att jag skakar. »Was That For Me?« undrar Chip Taylor och Carrie Rodriquez, söta Carrie som gav mig en kram efter en konsert vid havet i Steninge utanför Halmstad för ett par somrar sedan.

Skulle gärna stanna här en stund vid Möllevångstorget och kolla om det finns någon live music på något av alla de ställen där man allt som oftast kan höra bra musik en vanlig vardagskväll.

Men jag måste fortsätta, det är långt hem och det kommer att bli kämpigt. En motvind i Malmö är ingen lek. Det hjälper lite med Tish Hinojosa när hon sjunger sin vackra »Song For The Journey« och jag närmar mig Pildammsparken och den gamla slitna Stadion, där MFF-supportrarna varje vår räknar med guld. Sedan blir det alltid höst.

»It´s So Hard To See« sjunger Malmös äldsta blueskung, Steve Grahn. Han har fastnat i min iPod och följs av Jalle Olsson i »Det var hon som lämnade mig« och jag trampar lite extra i motvinden, för det var jag som skrev texten och det är en konstig upplevelse att höra sin egen text sjungas i lurar som är fulla med texter skrivna av riktiga textskrivare.

Motvinden liknar ingenting. Den är grym. Det var den som gav mig vingar när jag trampade åt andra hållet. Detta är straffet för att jag njöt så mycket av cykelturen i början. Det är en januarikväll, det är 10 grader plus, men det blåser så att flaggorna på Statoil står rakt ut och smattrar i takt med Bruce Springsteen i »Hungry Heart«.

Långt om länge börjar mitt envetna trampande i motvinden ta mig in i mina egna kvarter. Med mig den sista biten är Dr John i »I´m Confessin´ That I Love You«, Charlie Robinson i »I Want You Bad«, Southside Johnny i »All I Needed Was You«, Richard Lindgren i »Lone Star Blues«, Mikael Wiehe i sin bästa någonsin, »Var inte rädd mitt barn«, och The Rhinos i »I Don´t Want To Be Alone Tonight«.

Det behöver jag inte heller. Jag får ett glas rött av Blondinen när jag har kopplat mig ut ur iPod-lurarna och återvänt till verkligheten.