Rootsy logo  
Rootsy logo

Artikel / Krönika
100% Ben Kweller
Av Ola Karlsson

När jag var i USA 2002 köpte jag ett album som hette Sha Sha, enbart på grund av omslaget. Jag visste liksom redan att det skulle vara bra. Det var det också. Väldigt bra. Sedan dess har jag med nyfikenhet och stor glädje följt Ben Kweller, där han tassat fram i Todd Rundgren, Elton John, Ben Folds och Nirvanas fotspår i jakten på den perfekta poplåten. Så när jag fick förfrågan om en intervju var jag naturligtvis inte sen att hänga på.

13 minuter. Det var allt jag fick till förfogande på tu man hand med Ben Kweller. Det är inte lätt att få någon djupare inblick i en artists tankar på så kort, men som tur var för mig så var den elegante popsmeden från Texas synnerligen sympatisk och lättpratad. Det här var vad som hamnade på bandet.

Jag har inte lyckats hitta några andra intervjuer med dig på svenska. Kan det verkligen vara så att jag är den första svenska journalist du pratar med?
-Nej, den andra faktiskt. Hade du varit en timme tidigare hade du varit den första, haha.

Nåväl, det är sånt man får ta. Du har ju jämförts med en hel massa artister, men så vitt jag vet aldrig med den jag först tänkte på när jag hörde Sha Sha, nämligen Todd Rundgren. Är du ett Todd-head?
-Konstigt att du skulle säga det. Jag köpte faktiskt min första Todd-platta häromdagen, Something/Anything, på inrådan av en kompis som också tyckte att jag lät som honom. Jag kände inte till hans musik alls, men nu när jag hört den så kan jag förstå kopplingen.
På just den plattan spelar han ju också alla instrument själv, precis som du gör på ditt nya album.
-No shit? Ja, där ser man. Kopplingarna är fler än man tror.

Varför valde du att spela allt själv då? Med ett storbolag i ryggen kan det ju inte ha varit en budgetfråga i alla fall.
-Haha, nej, det var det inte. Det var faktiskt min producent, Gil Norton (Pixies, Foo Fighters), som föreslog det. Meningen var att jag skulle tagit med mig bandet in i studion, men han tyckte att låtarna var för personliga, för biografiska. Han sa ”om du spelar allt själv så kommer det att bli 100% Ben Kweller, precis som låtarna är i råformat”. Bolaget var lite nervösa, de visste ju inte om jag skulle fixa det, men både jag och Gil visste att det inte skulle vara några problem.
Är det därför plattan är självbetitlad också, för att den är så personlig?
-Exakt. När du trycker på play så bjuder du in Ben Kweller till ditt hem. Tidigare plattor har handlat mer om förändring, vad som påverkade mig när jag flyttade från Texas till New York och hur jag upplevde livet i storstaden kontra småstaden. På denna skivan ser jag tillbaka, är lite mer reflekterande och, tja, känslosam kanske (skratt). Om någon platta skulle heta Ben Kweller så är det denna.

Hur mycket har flytten från Texas till New York påverkat dig som artist?
-Mycket, så klart. Det var här allting hände och det var här jag formades då jag spelade in min debut. Men jag funderar faktiskt på att flytta tillbaka till Texas. Jag saknar det. Den inspiration jag fick från New York håller på att sina, jag har trots allt bott här i sex år nu. Det ultimata vore dock att kunna ha kvar en lägenhet här. Vi får se vad ekonomin tillåter.
I låten Run sjunger du ”since fifteen I have run everywhere you can run”. Är det så det har varit för dig?
-Det är precis så det har varit. Jag hoppade av skolan när jag var 15 och jag har rört på mig, på ett eller annat sätt sedan dess.

Det känns som om du alltid strävat efter att skriva den perfekta poplåten. Om det finns något sådan, vilken skulle det då vara?
-Hmm, ja, vad skulle det vara? Det finns ju några som i mina ögon är perfekta, som My Girl, den gamla Motown-klassikern till exempel. Frank Black och Tom Petty har gjort några som också kommer nära.
Du har sagt att du önskar att du skrivit God Only Knows med Beach Boys…
-Vem fan önskar inte att de hade skrivit den (skratt). Det finns något med Brian Wilsons låtar som är så fantastiskt. Som till exempel I Get Around. Enkla ackord, men så otroligt intrikata vändningar, som att refrängen inte går i samma tonart en enda gång. Det hörs inte, men när du spelar till den märker du att de byter tonart varenda jävla refräng. Genialt!

Det jag gillar med dina låtar är att du nästan döljer hur smarta de är bakom väldigt enkla ord och grundläggande harmonistrukturer. Med det menar jag att det ibland är den simplaste musiken som är den smartaste. Håller du med?
-Ja, absolut! Jag strävar alltid efter enkelhet, men, precis som Brian Wilson försöker jag alltid få med någon oväntad vändning, hur subtil den än kan tyckas. Låtskrivare som Tom Petty och John Fogerty är mästare på det. Samma tre jävla ackord, men gosse vilka låtar.
Vad är det som är så fascinerande med de där tre ackorden egentligen?
-Det är basen för all rock’n’roll, själva fundamentet. När man tar ett E-ackord följt av ett A känns det bara så rätt (skratt). Vi har bara tolv toner att röra oss med, vi måste dela dem broderligt och göra det bästa av det. Beethoven hade inte fler toner han (stort skratt).

Du har varit väldigt konsekvent i ditt musikaliska uttryck, på samtliga dina album. Om du skulle ta någon annan väg musikaliskt, vart skulle det då bli?
-Nästa steg blir nog att spela in en countryplatta. Jag har ju flirtat med country förut, men detta skulle bli the real deal; körsångerskor, stråkar, pedal steel – rubbet. Riktig hardcore country (skratt). Jag vet inte om jag kommer att spela in i Texas eller Nashville ännu, men det kommer att bli av.
Är det sant att det var Nils Lofgren som fick dig att vilja bli gitarrist?
-Så sant som det är sagt. Nils var polare med min farsa och han brukade hänga hemma hos oss jämt. Detta var när han spelade med Springsteen. Det är konstigt att inte fler känner till Nils, i mina ögon är han en av världens bästa gitarrister. Och låtskrivare med för den delen. Han, Springsteen och Tom Petty var mina största influenser när jag växte upp, ända tills Nirvana kom och förändrade mitt liv.
Du är ju uppvuxen i ett musikaliskt hem och med sådana förebilder som Nils Lofgren i bekantskapskretsen fanns det väl ingen annan väg för dig att gå än att bli musiker, eller?
-Nej. Jag tror på ödet, och det här var bestämt. Ända sedan jag var åtta år gammal och satt och lyssnade på All You Need Is Love på farsans stereo har velat skriva låtar, att påverka människor, få dem att gråta.

Varje gång jag hör raden ”how long will it take til I have your heart to break” i Red Eye är det nära att jag tar till lipen.
-Oh, thanks, man. Det är det bästa betyg jag kan tänka mig (skratt).


Läs mer om Kweller, Ben


 
Designad för IE6+. Ytligt testad med Opera 7, Netscape 7.2 och Mozilla FireFox. Webdesign Jens Olsson. ©2004 Rootsy.nu. Powered by Notepad, Apache, MySQL & PHP
Denna sida är designad till tonerna av White Stripes och Rodney Crowell.